Byssan lull koka kitteln full.

Ja, ända sen jag var liten och kastade upp singelsten i luften för att räkna hur många jag kunde fånga på baksidan av mina händer och på så vis utvisa hur många barn jag skulle få när jag blev stor, har jag velat skaffa barn. Kanske inte tio eller tolv som stenarna jag fångade, men i alla fall två.


Nu passar jag mina tre syskonbarn tillsammans med min mamma. Syrran fyller 34 år och bor på hotell med mannen och får massage och bastu och varma bad. Och jag, ja, jag vet inte om jag vill ha några barn längre. Visst är de söta var och en för sig, men tillsammans när de omfamnar mig alla tre och skriker efter uppmärksamhet i mina öron. Då vill jag inte vara med längre. Jag somnade framför Harry Potter som jag såg för femte gången sen jag kom hem för en vecka sen, med femtioelva klämmor i håret och rosa armband runt armar och ben. Golvet var kletigt av pyttipanna och yoghurt och knappt synligt av alla utspridda kläder och leksaker. Hur orkar föräldrar egentligen? Jobba åtta timmar om dagen, laga mat, tvätta, städa, leka med sina barn, gå på föräldrarmöte, umgås med grannar och ändå lyckas ha ett eget liv i, om de har tur, fem minuter om dagen? Jag kommer nog att skjuta drömmen om barn på framtiden i några år till.

Eller tror ni att det blir annorlunda med egna barn? Känner man att man orkar då? Kommer styrkan, uthålligheten, pedagogiken i samma stund som barnet ploppar ut ur mamman? Det känns som om man måste vara vuxen för att få barn, och jag känner mig som ett barn själv. Tycker om att bara rå om mig själv och har handlat över mina inkomster i över ett halvår nu. Bara den här tröjan, byxan, glasögonen, kjolen, örhängena, konstiga plastskorna eller dagboken. Suck. Nu är jag definitivt pank! Och önskar att jag ägde ett par alldeles egna guldbyxor.

Mirabelles bok.

Som de flesta som följt min korea-blogg vet så har jag skrivit en bok om några av mina uppväxtår. Den har ingen fast titel än utan går under namnet "Mirabelle Loofts bok" och just nu ligger den i händerna på min lärare som jag haft på skrivarakademin. Den kommer att få sin dom torsdagen den 5 juli klockan 18.00 på obestämd plats.

Många gånger har jag fått förklarat för mig att om jag vill uppnå någonting måste jag visualisera mina mål, tänka på dem om och om igen. En av anledningarna till att jag skrev min bok var för att jag vill sitta i svt-soffan och göra reklam för den. Så här drömmer jag om att det ska vara.



Tyvärr tog minnet slut i min kamera så ni fick inte veta mångfalden av alla hus jag skulle köpa och flygbiljetter som skulle införskaffas och pojkvän som skulle skämmas bort med stora guldtackor runt halsen och i öronen. För att inte tala om tidernas fest som skulle utspela sig med alla influgna vänner!! Just keep om dreaming!