Hepp! Go and check in Reklamfeber.se

Jag är den nya redaktören för reklamfeber.se, har en känsla av att den kommer att ta mycket tid från den här bloggen (inte för att jag skriver så mycket här) så kolla in den fast där förstås inte kommer stå så mycket om mig men ändå, det är mina fingrar som farit över tangentbordet! Tjingeling. Gotto sleep!

Sorglig bok

"Det är så förbannat sorgligt det här." Han tittade mig i ögonen när han sa det. "Man tycker så synd om henne och jag vet inte hur du gör för att förmedla det, men det är bra!" 

Jag riktigt mös i hela kroppen och för första gången sen jag började gå på skrivarkurser, och lämna ut mina texter till andra att reflektera över, så hade jag svårt att hålla isär min bokkaraktär och mig själv. Det liksom knöt sig i strupen och jag ville gråta. Jag har varit så tuff och avståndstagande när jag skrivit, kopplat loss henne totalt från mig själv och helt ärligt så är händelserna jag skriver om så långt bak i tiden och jag har utvecklats så mycket som människa att det känns som om det är någon annan som upplever det. Men nu, när det var synd om henne för alla upplevelser hon gått igenom, som jag gått igenom, så var det plötsligt synd om mig också. Och bara genom att skriva det här så vill jag gråta. Stora, stora tårar, men jag sitter uthyrd till en reklambyrå och jobbar med Telenor så det passar sig nog inte riktigt...

Pappa pralin.

Det är tidig söndageftermiddag och jag har precis tittat på en repris av programmet spårlöst. Det var en tjej där, Emely som sökte sin pappa i Japan som hon aldrig träffat, och hon var 20 år. Lika gammal som jag var när jag fick reda på att min pappa inte var min pappa. Jag var 20 år när jag träffade min biologiska pappa i Stockholm och 25 år när jag flyttade hit för att lära känna honom bättre. Och visst har jag lärt känna honom bättre men vi är långt ifrån det tårdrypande möte som Emely var med om med sin pappa i Japan. Jag grät som en gris dels för att det var så fint och dels för att fast jag tycker väldigt mycket om min pappa så har vi inte den speciella kontakten, det finns fortfarande så många uppbyggda murar mellan oss och det gör mig ledsen i hjärtat.

Omnämnd i fin blogg

Man blir så glad av ett sånt här fint omdöme att man tar på sig joggingbrallorna och springer en vända i vårsolen i vackra Fredhäll. Puss på dig tjejen!
Oskrivna linjer skriver om Picky Design!

Dansa min docka

Är det inte världens finaste docka? Jag fick den av mamma och den har tillhört min mormor. Den har lite intryckt panna men annars så har mamma lämnat in den trasiga kroppen så att den fått en helt ny dräkt.

Så om min stackars svärmorstunga som jag ärvt av mormor går och dör så har jag alltid dockan att minnas henne med :). Sweet!

Waz up?

Mina nysydda byxor. Kan göras om till knickers med tryckknappar.

Det är fantastiskt skönt att vara frilans. Alla borde prova på det! Tänk att du kan göra vad du vill hela dagarna, med den lilla haken att du måste tjäna in en massa pengar då förstås. Och det är ibland ganska jobbigt att ta beslut hela tiden och sätta pris på sig själv. Men annars är det underbart! I love it. Jag sitter nu på en byrå och det är jättekul. Och det kommer vara kul i en vecka till, sen tror jag att jag rispat på ytan och insett att byrån har skönhetsfel precis som alla byråer. Men då har jag redan gått vidare. Det är som att vistas i en värld som alltid är nysminkad. Jag behöver inte se den osminkade verkligheten på morgonen efter eller känna dess andedräkt. Jag tackar för mig och går hem direkt efter kärleksakten.

Och apropå kärlek. C får fortfarande mig att känna mig fånigt förälskad och fnissig. Och våren är här, har ni märkt det? Jag har fått en härligt röd kappa av en kär vän och känner mig liksom helt ny på något sätt.

Love you all!

Mona Seilitz död

Jag vet faktiskt inte riktigt vad hon är känd för. Har sett henne i några tv-såpor. Men jag har ändå alltid gillat henne. Det finns något kvinnligt, varmt, raspigt över henne. Hennes ljusa, burriga hår och hesa stämma. När jag hörde henne på tv fick hon mig alltid att stanna upp, ägna det sneda leendet och de smala ögonen några minuter och sen skynda vidare i mitt liv.

Mona har gått bort, jag vill ge henne i alla fall några ögonblick på min blogg.

Länge leve kungen!

I förra veckan ringde syrran och bad mig köpa ett stort kort på kungen och drottningen som de skulle ha på deras toalett på jobbet (hon jobbar på MAS i malmö). Hon hade kollat upp att man kunde göra det i slottsboden på slottet. Och det var bråttom. Så jag knallade dit på lunchen och köpte ett nytaget kort med kungaparet uppklädda till tänderna och Silvia i den mest förtjusande rosa klänning. Men så såg jag näsan. Hon ligger inte långt efter Michael Jackson nuförtiden. Och så blev jag förbannad, kände för att tugga upp hela kortet och spotta ut det på den snälla tanten som expedierade mig. Jag tycker att det är fruktansvärt att drottning Silvia vars enda uppgift är att representera Sverige lägger sig under kniven. Hon borde stoppas. Hon borde inte få apanage, sova i lyxiga våningar och operera sig för skattebetalares pengar. Visst har hon gjort mycket för barn och utsatta genom åren, men ändå, dagens ungdomar har nog med issues utan att behöva oroa sig för sitt utseende. Jävla skit-drottning är vad hon är. Och kungen är väldigt förlegad, han hänger inte med. Victoria borde ta över, hon har i alla fall hälsan i behåll och normalt omfång på sina armar nuförtiden. Men kungligheter går inte i pension, det är inte så att de bestämmer sig att efter 65 så ska de lägga sig i hängmattan och träna puttar på gräsmattan. Nä, de går i pension den dagen de blir nedgrävda i marken, vilket kan vara när de är 95 eller 75. Så om Victoria har riktigt otur så kan hon bli drottning när hon är 70 år. Så då ska hon förbereda sig på att ta över tills dess, studera vidare. Världens äldsta student liksom. Hehe... Om vi nu ska ha kvar monarki så borde den moderniseras.

Äh, vad fan vet jag? Jag är bara sur och bitter för att jag inte får vara prinsessa med fina klänningar med volanger.

My workspace

Inte världens bästa bilder men det här är kontoret :).

Labyrinths webbplats

Jag har fräschat upp designen lite på Calles labyrinthspels hemsida. Det är ett grymt spel, har du en hackad iphone, köp det! Lookilooki.

Fjärde dagen som egen företagare

Tjipp tjopp. Då har jag jobbat själv i fyra dagar. Det går alldeles utmärkt. Jag har raggat kunder, försökt förhandla om priser och haft möte, men jävlar vad trött man blir. Och vad trött Calle måste bli när jag ringer stup i ett och frågar om råd. Vad tycker du om det här? Och nu sa de så, vad ska jag göra då? Hehe...

Jag har gjort ett projekt till Creative Space (det är dem jag sitter hos), ett probono projekt som eventuellt kommer att generera pengar ändå, vi får se, och bokat upp mig för att jobba tre dagar nästa vecka på en annan byrå. Inte jätteilla pinkat på en arbetsvecka eller hur? Detta kommer att gå skitbra. Apropå skitbra, så mår min mage inte riktigt som den förtjänar. Den är nog oroligare för det här än vad jag är. Liiite mycket info kanske men Vassego!

Tre dagar kvar.

Idag är det tisdag, imorgon är det onsdag, sen torsdag och fredag. Sen är jag fri. Känns skumt. Som om jag gör något olagligt. Inga måsten liksom.

Jag kommer att sitta i en lokal på Söder, Åsegatan med 11 andra kreativa själar. Och ha typ 50 meter till studentskrapan och utsikten över Stockholm i baren på högsta våningen. Det är någonting med höjder. Och alla ljus som blinkar mot en med förväntningar i blicken. Suck.

Life is good, and getting better all the time...

Jag fick precis ett samtal...

... med en kund. Jag hjälpte honom med lite grejer till en pitch, och han hade pratat med sin kund som sagt att det var bra och genomtänkt och han skulle återkomma om några dagar... Mina grejer var bra och genomtänkta... *suck*... Jag kommer nog att fixa det här ändå.... Bra och genomtänkta liksom. Hur lyckades jag med det? =)

Så håll tummarna för att vi får grejen, det hade varit stort!

Stor kram på er ute i cyberspacen.

Var stolt över Sverige.

Något som jag upptäckte när jag bodde i Korea var hur stolta de är över sitt land och hur de kunde säga att de aldrig skulle gifta sig med en västerlänning. De vill behålla sitt blod rent. Det sa de utan att betrakta sig själva som rasister. Det hade vi aldrig kunnat säga i Sverige. De är stolta över sina mattraditioner. Sin familj, sitt land, sina årstider. Det är vi inte i Sverige på samma sätt, vi bara klagar och klagar. De är fruktansvärt gästvänliga och jag uppfattade inte dem som rasistiska. De är bara stolta. Hehe... känner nästan hur detta skulle kunna vara början på ett tal från Sverigedemokraterna. Men det är det inte. Jag vill att Sverige ska vara öppet för alla, ha influenser från andra kulturer och vi ska ha sex och gifta sig med vem vi vill men samtidigt vara jävligt stolta över att vi är svenskar. Inte försöka förminska oss själva. Utan höja upp oss till skyarna. Vi är jävligt bra! Jävligt ödmjuka och jävligt snygga.

Yppig är förresten ett väldigt fint ord.

Puss och kram

Mormor i himmlen.

Igår gick jag äntligen till Daglivs och pantade två ica-kassar med flaskor och köpte jord till min svärmorstunga. Den är uppbunden med två bambupinnar men hänger ändå tungt mot väggen. Till saken hör att det är oerhört svårt att ta död på en svärmorstunga vars blad är så tjocka och fyllda med vatten att man inte behöver vattna den mer än en gång i månaden. Den har klarat en sommar utan vatten i sex veckor, en inneboende som inte verkade vattna den överhuvudtaget. Men igår var den riktigt ledsen. Hälften av bladen var torra och bruna och det fanns knappt någon jord för den att sticka ner rötterna i. Jag fick den av mormor innan hon dog. Mormor med de gröna fingrarna, som hade en balkong likt en djungel som var omöjlig att ta sig in i. Varje dag har det gjort ont i mitt hjärta att den mått så dåligt men jag har inte haft ork att göra något åt det. Mormor måste ha gråtit i himmeln väldigt länge.

Men igår fick den ny jord, jag klippte bort alla bruna blad och vattnade den och sprayade bladen med vatten. Jag gav den en hedersplats i köket så att solen ska lysa ofta på den. Vilket gör köket nästintill obrukbart.

Jag älskar dig mormor, förlåt att jag inte visat det på länge!

Vet ni vad?

Jag har börjat att skriva igen. Tror att ett uppehåll gjorde mig gott! Jag har förstått vilka hål jag måste fylla i. Jag har förstått att man inte kan skriva en bok med bara dramatiska händelser, det blir inte trovärdigt och jag tror att man tappar intresset när man måste fylla i för stora glapp själv.

Så jag lägger in tankar, känslor, telefonsamtal. Följer den omtalade röda tråden som ibland gör mig galen eftersom den känns så medioker. För mig onödiga saker som sömn och tandborstning sprutlackerar jag historien med. Inte för att det är det bästa jag skrivit utan för att de måste finnas där för att sy ihop berättelsen. Och än så länge går det skitbra!

Idag ska jag se på bio på betalt arbetstid. "PS. Jag älskar dig" heter filmen. Det är en himla gullig bok men jag har hört att filmen suger.

OOXX

Detta behöver ni inte ens läsa!

Idag är det lite bättre med lilla ynkliga mig. Jag har snortat koksaltlösning så det står härliga till. Jätteäckligt. Ni kommer säkerligen inte vilja veta detta, men har man väl börjat att läsa en text så är det svårt att sluta för att det blir för äckligt. Jag kokade vatten och salt med tillsatt jod. Sen hällde jag upp det i en djup tallrik och stoppade näsan i det och drog in. Fyfan, vad jag trodde att jag skulle drunkna eller nåt och ut genom både näsa och mun kom det.. Och så en gång till. Som att bli doppad i toaletten. Hugga! Sen har jag druckit mycket vanligt vatten, ätit torra klementiner, druckit c-vitaminbrus och snortat lite nässpray när jag ändå var i farten. Hållt mig varm och inte gått utanför dörren i.. regnet? solskenet? jag vet faktiskt inte. Om jag inte blir frisk nu, då ger jag upp!

Kram på er sötnosar och hoppas att ni mår bättre än mig.

Kom hem!

Idag är första dagen på sista månaden jag jobbar på Ogilvy. Jag är sjuk, stressad och nervös. Men ändå fast övertygad att jag gjort rätt. Jag tvättade igår, glömde tvätten i källaren. Jag har svårt att hitta ord och har lock för öronen hela tiden. Hostar slem och blir ständigt anklagad av en av mina närmsta polare att ha smittat honom. Jag fick mina tröjor som jag beställt tryck på igår. Tröjorna var fina, kvaliteten kändes bra. Men trycket blev en aning för litet och fyrkantigt. Calle sa till mig att jag var duktig, att jag borde vila och bli frisk, det finns inga måsten förutom att gå till jobbet varje dag. I helgen ska jag sova. I helgen ska jag äta smågodis. I helgen ska jag kolla på postkodmiljonären (i love it!).


Comhem ringde mig förra veckan, jag svarade snörvlande och killen i andra luren frågade om jag var nöjd med mina tjänster hos dem.
– Ja, svarade jag.
– Då kanske du är intresserad av vårt erbjudande "Välj tre tjänster, betala för två?"
– Du menar att jag får en tjänst gratis eftersom jag redan har bredband och telefon?
– Nä, liiiite mer måste du betala.
– Då är jag inte intresserad.
– Men har du kabel-tv?
– Nä. Men jag är nöjd med mitt utbud.
Killen lät chockad?! och irriterad, men tackade ändå för sig.
Och nu har jag både femman och trean och discovery och nature channel och Mtv, ztv, cnn och lite annat gott och blandat. Jag fattar ingenting? Jag är nöjd med att kunna se på nyhetsmorgon på ettan när jag äter frukost och postkodmiljonären på fredagskvällar och ibland någon film på fyran. Det är för jävligt att de tvingar på mig allt annat skit!

Kazam!

Godmorgon kära vänner och välkomna till ännu en ny vecka med nya spännande utmaningar. Det är nästan så solen strålar genom täcket av moln utanför och det var en uns lättare att komma ur sängen. Jag har på mig mina nysydda jeans. Nästa projekt blir ett par bylsiga shorts och efter det en stickad väst med en sko på framsidan. Det finns så mycket borde i livet men egentligen vill jag bara sitta hemma som Ferdinand och sy och sticka. Ikväll är det syjunta med Pillan. Som jag har längtat!

Stor kram till er alla. Framtiden är ljus.

Dead man walking.

Kräkas. Spy. Irritation. Jag är en bitch. En tvättäkta bitch på min arbetsplats. Det kliar i porerna och ryker ur näsborrarna, och så fräser jag. Huggtänderna växer och jag biter små tuggor från folk som går förbi. Det är svårt att vara kvar på ett jobb som jag mentalt lämnat. En månad fixade jag bra. Kändes nästan skönt att förskjuta mitt företag lite på framtiden. Men tre månader är inte hälsosamt varken för mig eller mitt jobb. Jag engagerar mig inte längre, såklart. Jag går klockan fem och suckar högt över alla slavjobb som de lägger på mig, för att jag inte räknas längre, såklart. Ingen behöver bry sig om min vilja, utveckling och trivsamhet. Öhhhhhhhhh...

Pure Red.

Det är onsdag idag. Jag är trött. Stormen som drog över jobbet om mitt röda hår och egenhändigt stickade klänning har klingat av. Det var uppfriskande och kallades modigt. Egentligen så stod det bara Pure Red på förpackningen och timern ringde aldrig. Till och med tanten på banken som jag beställde ett nytt plastkort av sa det, att jag var modig. Sen satte hon mig i ett rum av glas och beställde ett starta-eget-kit till mig för 0 kr. Innan hon gick tog hon mig i handen och sa att det var roligt att hon fick träffa mig. Jag känner mig inte annorlunda, det är bara lite obehagligt att folk inte tittar mig i ögonen, bara på mitt hår. Och så är det problemet med min garderob förstås, som jag byggt kring en tjej med blont hår...

Och vad gjorde jag?!

Jag pratade med min mamma igår. Det är för att jag inte berättat för henne än som jag varit tvungen att hålla det hemligt. Jag kan ju inte basunera ut saker på nätet utan att förklara för lilla mamma mina intentioner.

Så såhär ligger det till. Jag har idéer. Många av mina vänner har förverklat sina idéer. Min pojkvän säljer spel till iphones och har jobbat i london på en reklambyrå med hippa människor. Så, varför ska jag sitta i ett stort rött hus och bli förminskad till Originalare?! Äh, jag skiter i det här nu. Jag säger upp mig. Jag vet att det är hål i huvudet, men jag skiter i det här nu. Inga pengar på banken och ingen lång kö med kunder som knackar på min dörr. Men jag skiter i det här nu ändå! Jag är för bra för det här.

Så springandes med slickepinnen intryckt i munnen startar jag mitt eget företag. Visst kan jag snubbla och få polkagris i luftstrupen. Men jag kan även springa fortfort och inte ens sagla på min nya klänning.

För närvarande heter mitt företag Picky Design. Och jag ska producera grafik till alla världens skrymslen och hörn. Smycka världen. Jag ska skriva klart och ge ut min bok och jag ska i en ljus framtid ganska långt framför mig starta ett eget klädmärke. Så jag har printat ett långt dokument om affärsplaner och budget. Det kommer att gå jättebra! ;)