Sorglig bok

"Det är så förbannat sorgligt det här." Han tittade mig i ögonen när han sa det. "Man tycker så synd om henne och jag vet inte hur du gör för att förmedla det, men det är bra!" 

Jag riktigt mös i hela kroppen och för första gången sen jag började gå på skrivarkurser, och lämna ut mina texter till andra att reflektera över, så hade jag svårt att hålla isär min bokkaraktär och mig själv. Det liksom knöt sig i strupen och jag ville gråta. Jag har varit så tuff och avståndstagande när jag skrivit, kopplat loss henne totalt från mig själv och helt ärligt så är händelserna jag skriver om så långt bak i tiden och jag har utvecklats så mycket som människa att det känns som om det är någon annan som upplever det. Men nu, när det var synd om henne för alla upplevelser hon gått igenom, som jag gått igenom, så var det plötsligt synd om mig också. Och bara genom att skriva det här så vill jag gråta. Stora, stora tårar, men jag sitter uthyrd till en reklambyrå och jobbar med Telenor så det passar sig nog inte riktigt...

Vet ni vad?

Jag har börjat att skriva igen. Tror att ett uppehåll gjorde mig gott! Jag har förstått vilka hål jag måste fylla i. Jag har förstått att man inte kan skriva en bok med bara dramatiska händelser, det blir inte trovärdigt och jag tror att man tappar intresset när man måste fylla i för stora glapp själv.

Så jag lägger in tankar, känslor, telefonsamtal. Följer den omtalade röda tråden som ibland gör mig galen eftersom den känns så medioker. För mig onödiga saker som sömn och tandborstning sprutlackerar jag historien med. Inte för att det är det bästa jag skrivit utan för att de måste finnas där för att sy ihop berättelsen. Och än så länge går det skitbra!

Idag ska jag se på bio på betalt arbetstid. "PS. Jag älskar dig" heter filmen. Det är en himla gullig bok men jag har hört att filmen suger.

OOXX

En avhoppare.

Detta är en fortsättning på inlägg: En mentor.
Det finns en kurs på skrivarakademin i Stockholm som är perfekt för mig. Det är en kurs där man utgår från sitt eget skrivande, sitt eget projekt och hjärtebarn. Varje grupp består av 6-8 personer och man läser varandras texter, och samtidigt som man får feedback på sitt eget material så lär man sig att ge bra och konstruktiv kritik. Min lärare där frågade om jag ville sitta nakenmodell för honom för ett projekt han håller på med. Jag blev chockad och arg och det har nog suttit i tills nu. Mina hjärnceller har arbetat fribillt med att komma på en lösning, hur ska jag kunna fortsätta kursen, skriva från mitt hjärta utan att tänka på vad min lärare kanske eller kanske inte tänker? Och nu har jag fattat mitt beslut. Jag har hoppat av kursen. Jag skrev till dem igår och jag fick ett mail tillbaka att han tyckte att det var tråkigt och att jag alltid är välkommen tillbaka och att han hoppas att jag fortsätta att skriva. Det känns skönt. Jag är lättad. Och snart ska jag börja skriva igen.

Ingen avsändare.

I fredags när jag packat alla mina väskor för en semester i Skåneland och rusade ut ur lägenheten för att hinna med tåget såg jag ett brev på hallmattan i ögonvrån. Min adress var masinskriven på en påklistrad lapp och jag stoppade det mellan mina läppar och fortsatte kånka ut mina väskor ur lägenheten och låsa dörren och swisha ner för trapporna. Eftersom jag är extremt fattig med betoning på extremt så drog jag min enorma röda väska efter mig upp och ner för gatorna medan jag svettades i den starka solen och förbannade mig själv för att jag valt att åka tåg just när solen stod som högst på himmelen.

Medan solen brände min mittbena som värst tog jag brevet som fortfarande vippade mellan mina läppar och sprättade upp det och drog fram de tre utrivna sidorna med text om författare som bloggar och en längre artikel om den finska författaren Mikko Rimminen. På ena sidan var ordet "ödmjukhet" skrivet med prydliga bokstäver och två inklistrade citat från en annan tidning, vilket jag förstod av skillnaden mellan papprena. Det fanns ingen avsändare, bara att det var postat den 15 juli i Årstad.





Hmmm... min första tanke var att det var samma anonyma person som kommenterat flitigt på mitt inlägg om kritiken jag fick från min lärare. Men jag vet inte. Har faktiskt inte en aning om vem som har lagt ner energi på att skicka mig dessa sidor, eller vad han/hon vill säga mig?

En mentor.

I fredags kväll när jag kom hem rund under fötterna efter ett antal glas med öl och vin och cider i kistan så fick jag ett mail från min mentor som nyligen gett mig feedback på min mycket personliga och självutlämnande bok. Jag hade tidigare på dagen skrivit till honom för att jag inte kom ihåg vilken summa pengar han ville ha för kritiken. Jag blinkade några gånger för att få bokstäverna på skärmen att sluta leka tafatt och sen läste jag sakta, flera gånger för att förstå vad han egentligen menade.

Jag kände mig äcklad, kränkt, ledsen. Jag kanske är en känslig människa av naturen och tar många saker för personliga. Men han är trots allt min lärare och jag kunde inte låta bli att bli upprörd och arg över positionen han nu hade satt mig i. Hur skulle jag kunna skriva från hjärtat och sen låta honom läsa mina texter efter ett sådant mail, och hur kunde han skriva ett sådant mail efter att ha läst mina texter. Han hade gått över en gräns som jag inte tyckte att han fick bryta.

I mailet frågade han om vi istället för pengar kunde göra ett "arbetsbyte." Han strök de 2000 kr som han brukade ta mot att jag satt modell för honom, naken. Så att han skulle kunna göra en "krokitext" av mig. Han ritade alltså inte av mina konturer utan "skrev" dem i ord istället. Vidare så skrev han att han hade all respekt och förståelse om jag inte ville göra det, och i så fall så skulle vi glömma att han ens frågat.

Jag har svårt att glömma det. Han skickade med två andra texter som han skrivit så att jag skulle förstå vad han menade. De beskrev kvinnokroppen med fascination och jag kände en sexuell laddning i scenen som jag absolut inte ville vara en del av. Jag var arg och ledsen över att han förstört det förtroende som jag haft för honom hittills. Och jag kramade kudden så hårt jag kunde innan jag föll i in i mitt alkoholtöcken under mormors svala påslakan som jag ärvt när hon dog.

Du får bestämma dig!

Jag hade stämt träff med min lärare för att få feedback på min bok. Mötet ägde rum i hans lägenhet på Karlavägen i Stockholm. Lägenheten var ganska liten och sliten med 50-tals inredning. Han bjöd mig på te utan mjölk eftersom han inte hade någon. Han berättade en anekdot om hans tidigare kvinnor som tvingat honom köpa mjölk och blivit upprörda då han kom hem med fel fetthalt. Själv drack han inte mjölk efter en uppväxt norrut på gräddig färskmjölk.

"Det är nu de flesta ger upp", sa han. "Du har säkert 2-3 år till att skriva på boken. Fylla på där det brister och skriva om boken en 3-4 gånger."
Han har sagt flera gånger förut att man måste skriva om en bok minst fyra gånger.
"Vad menar du egentligen med; skriva om?" frågade jag.
Jag hade tänkt att man går igenom manuset från A till Ö och rättar till lite här och där.
"Att du öppnar ett nytt blankt dokument och börjar skriva historien från början igen. Det måste man göra för att språket utvecklas medan man skriver och allt måste hänga ihop. Du börjar till exempel på flera olika trådar i din bok men följer sällan upp. En karaktär dyker upp och försvinner sedan och kommer sen tillbaka 60 sidor senare."
Jag tittade ner i mina papper. Hade svårt att veta vad jag skulle säga. Jag trodde helt klart att jag skulle få skriva om efter feedbacken, men 2-3 år!!! Jag hade svårt att hålla humöret uppe och det blev långa tryckande pauser mellan hans utläggningar om bristerna mellan mina bokstäver.
"Det är nu du måste bestämma dig" fortsatte han. "Det är många som inte tycker att det är värt tiden man måste lägga ner på en bok."
"Mmmm."
"Jag tycker att du skriver bra scener och att du har bra närvaro och ett bra språk, manuset har helt klart potential. Men du behöver jobba mycket mer med det."

Jag vill inte vara med längre. Jag orkar inte med boken, den är tråkig! Det händer samma saker varje gång jag går igenom den och jag är helt klart less! Jag grät lite när jag traskade mot Helenas nya 3,5 miljoners lägenhet. Koncentrerade mig på att inte förvrida ansiktet för mycket utan bara släppa fram lite vackra tårar som gnistrade i solljuset. Det blir nog ingen bok, eller jag vet inte. Jag är så trött bara.

Mirabelles bok.

Som de flesta som följt min korea-blogg vet så har jag skrivit en bok om några av mina uppväxtår. Den har ingen fast titel än utan går under namnet "Mirabelle Loofts bok" och just nu ligger den i händerna på min lärare som jag haft på skrivarakademin. Den kommer att få sin dom torsdagen den 5 juli klockan 18.00 på obestämd plats.

Många gånger har jag fått förklarat för mig att om jag vill uppnå någonting måste jag visualisera mina mål, tänka på dem om och om igen. En av anledningarna till att jag skrev min bok var för att jag vill sitta i svt-soffan och göra reklam för den. Så här drömmer jag om att det ska vara.



Tyvärr tog minnet slut i min kamera så ni fick inte veta mångfalden av alla hus jag skulle köpa och flygbiljetter som skulle införskaffas och pojkvän som skulle skämmas bort med stora guldtackor runt halsen och i öronen. För att inte tala om tidernas fest som skulle utspela sig med alla influgna vänner!! Just keep om dreaming!