Jag hade stämt träff med min lärare för att få feedback på min bok. Mötet ägde rum i hans lägenhet på Karlavägen i Stockholm. Lägenheten var ganska liten och sliten med 50-tals inredning. Han bjöd mig på te utan mjölk eftersom han inte hade någon. Han berättade en anekdot om hans tidigare kvinnor som tvingat honom köpa mjölk och blivit upprörda då han kom hem med fel fetthalt. Själv drack han inte mjölk efter en uppväxt norrut på gräddig färskmjölk.
"Det är nu de flesta ger upp", sa han. "Du har säkert 2-3 år till att skriva på boken. Fylla på där det brister och skriva om boken en 3-4 gånger."
Han har sagt flera gånger förut att man måste skriva om en bok minst fyra gånger.
"Vad menar du egentligen med; skriva om?" frågade jag.
Jag hade tänkt att man går igenom manuset från A till Ö och rättar till lite här och där.
"Att du öppnar ett nytt blankt dokument och börjar skriva historien från början igen. Det måste man göra för att språket utvecklas medan man skriver och allt måste hänga ihop. Du börjar till exempel på flera olika trådar i din bok men följer sällan upp. En karaktär dyker upp och försvinner sedan och kommer sen tillbaka 60 sidor senare."
Jag tittade ner i mina papper. Hade svårt att veta vad jag skulle säga. Jag trodde helt klart att jag skulle få skriva om efter feedbacken, men 2-3 år!!! Jag hade svårt att hålla humöret uppe och det blev långa tryckande pauser mellan hans utläggningar om bristerna mellan mina bokstäver.
"Det är nu du måste bestämma dig" fortsatte han. "Det är många som inte tycker att det är värt tiden man måste lägga ner på en bok."
"Mmmm."
"Jag tycker att du skriver bra scener och att du har bra närvaro och ett bra språk, manuset har helt klart potential. Men du behöver jobba mycket mer med det."
Jag vill inte vara med längre. Jag orkar inte med boken, den är tråkig! Det händer samma saker varje gång jag går igenom den och jag är helt klart less! Jag grät lite när jag traskade mot Helenas nya 3,5 miljoners lägenhet. Koncentrerade mig på att inte förvrida ansiktet för mycket utan bara släppa fram lite vackra tårar som gnistrade i solljuset. Det blir nog ingen bok, eller jag vet inte. Jag är så trött bara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Bella det här är perfekt! Du har en perfekt mentor och du reagerar perfekt. Sorry... men jag tror det är så. Skit i det där med 2-3 år, haka inte upp dig på det. Och tänk på att det är din bok och du som skriver, finessen med det är att du kan välja att plocka bitar av hans råd men strunta i annat. Det här är ditt projekt!
Men, att du har någon som samtidigt berömmer och säger att manuset har potential, men också är beredd att ge en rejäl konstruktiv kritik, såga men med hjärtat, det är guld värt. Klart man gråter en skvätt efteråt. Klart man blir trött. Men låt det inte vara de sista orden som sägs. Ta en paus, fundera på vad han har rätt i och inte och tänk igenom hur du vill gå vidare. För vidare ska du! Skynda långsamt, TV-soffan hägrar men den finns kvar. Inga konstnärer har nått berömmelse utan blod, svett och tårar.
Kram på dig!
Häng i vännen!
Du orkar att kämpa på. Det måste du för jag vill läsa boken.
Carin: Mmmm... det är väl jättebra det där ;).. Hehe.. visst jag förstår vad du menar. Jag får försöka släppa det där med 2-3 år. Tack för att du tror på mig. Kram på dig med.
Montan: Tack, det värmde!
Hej Mirabelle! Jag tror att Skrivarakademin kanske inte är den bästa skolan för blivande författare. Det verkar mer som om de vill tjäna pengar på alla publicitetssugna. Hur kan de annars låta dig tro att du har skrivit färdigt ett manus ända fram till din sista träff med din mentor? Förlagen får in högar med manus varje vecka från hoppfulla skribenter, endast en liten del av dessa går vidare för mer ingående läsning och av dessa blir det en el två debutanter per halvår. Det vet du väl? Jonas Hassen Khemiri, vår mest lovande unge författare, blev först refuserad. Han berättade inte ens för de mest närstående att han experimenterade med skrivandet förrän han publicerade "Ett öga rött". Han menar nu att det först försöket att skriva en roman var ett manus som han hade överarbetat. Han hade lagt ner flera år på det men förstår nu varför förlaget inte ville ha det. Det är en svår konst att skriva och idag är ju det mesta tyvärr kommersialiserat. Etablerade författare som tidigare kunde räkna med upplagor på 20 000 får nu ut 5 000. Det är bara deckare som gäller.Jag tror att det finns mycket snabbare vägar till TV-soffan om det är det som du drömmer om.
Anonym: Hmmm, grundtanken är inte att sitta i tv-soffan. Det är mest en sporre som får mig att fortsätta. Det är skrivandet som är det viktigaste, inte att bli publicerad fast det naturligtvis hade varit fantastiskt tillfredsställande. Jag vet att det är en mycket liten chans att bli publicerad av de större bokförlagen, och jag har funderat på att kanske gå en annan väg. Tack för dina synpunkter :)
Kjäre vennen min!
Om ens hjerte intet våger
og ens sinn er fyllt med "men"
er det lite tapt å pröve ut sitt eget vingespenn
for ingen vet för en har flöyet
om ens vinger strekker til
men tör en pröve kan en seire over motlöshet og tvil
Gi ikke opp. Lytt på hva andre sider, men sorter deres kommentarer med både hjerte og hjerne. Det her er ditt lille barn. Til sist er det du som skal väre fornöyd.
Klem
Javisst, men att skriva god litteratur är inget man kan ta med en klackspark. Förlagen vet vad de gör när de väljer bort en massa manus. Det ges trots det ut allför mycket av alltför dålig kvalitet. Vi lever i en tid när det i den rika världen konsumeras mycket skit, bokstavligen och bildligen. skitmat,skitfilmer, skitteve, skitlitteratur. Ytligt. Ytligt. Ytligt.Och så de där som bekostar sin egen publicering ...
Anonym: Jag tycker att man ska ta hela livet med en klackspark. Om man tycker att allt är svårt och jobbigt kommer man aldrig att göra något, för det är ju inte lönt att ens försöka?! Hur långt skulle man komma då? Visst är det mycket som är ytligt och skitlitteratur osv. Jag är säker på att förlagen vet vad de håller på med. Men om man inte provar... då vet man aldrig.
Jag ska skriva om min bok, den ska bli bra, så att jag är nöjd. Och som sagt blir den inte publicerad så får den väl fylla min nattduksbordslåda istället.
Jag skrev att man inte kan ta skrivandet av god litteratur med en klackspark. Med det menar jag litteratur överhuvudtaget, förutom ren underhållningstext. Jag skrev ingenting om livet. Men jag känner inte till någon författare som inte ser seriöst på sitt skrivande, inte ens deckarförfattarna.
Anonym: Då får jag väl vara den första som tar skrivandet med en klackspark :). Fast jag skriver ett seriöst familje- och relationsdrama. En sanning med modifikation kanske, men det är så jag väljer att förhålla mig till det.
Skicka en kommentar