Surfs up!

Med bara två bulor i skallen och ett stort rivmärke på låret så har jag klarat vågorna i Solana beach, Kalifornien. Nu väntar en kräftskiva á la Sverige iklädd alldeles för kort kjol. See ya!

New York, nnnnnnneeeewwoooooorrrk...

En storstad med skyskrapor så höga att man får nackspärr efter ett tag. En storstad med människor som är mycket smalare än man kan förvänta sig men med ganska taskig klädstil. Carrie, Miranda, Charlott och Samantha lyste med sin frånvaro fast vi gjorde vårt bästa att imitera deras kännetecken. På 86 vån i Empire State Building bredde sig stan ut under våra nästippor. Det var stort, det var mäktigt, det var precis som i filmerna. En dam på Bloomingdales sa "the toilet is on the second floor, honey" och håret ställde sig upp på mina armar. På en sunkig diner var servitrisen precis så nonchalant som de ska vara och en svart äldre man satt och slängde käft med killen bakom disken. Vi åkte limosine till flygplatsen klockan fyra på morgonen och jag var tyvärr lite för trött för att supa in lyxen fullt ut.

På Pauls födelsedag käkade vi lyxigt på Buddhakan för 100 dollar var, kinesisk mat med kristallkronorna fem meter över våra huvuden. Sen rockade vi loss på ett uteställe i the meatpacking district. Champagnen flödade och kjolarna guppade. Fem på morgonen stapplade vi in i på Pauls hotell och beställde roomservice upp till rummet. Tjocka drypande pommes med ketchup och majonäs trycktes in i våra fyra nyllen innan vi alla somnade gott utspridda i hans hotellrum.

Det känns som om jag går runt i en film. Bara lite mer autentiskt och mer utpräglad dialekt. I San Diego böljar sig stränderna längs vattnet och palmerna bryter av mot den ljusblå himmelen. Bubbelpoolen är så varm att det tar ett tag innan kroppen har vant sig vid chocken. Lägenheterna är... suck... alldeles, alldeles... underbar.

Paul har en bmw-cab och vi tjejer har låtit vårt blonda hår fladdra i vinden. Nu ska vi lägga oss vid poolen. Läsa lite tidningar och simma några laps. Tjingeling...

Life is good! Om bara Calle varir här...

Det stora äpplet.

Snart åker jag. Min bordsgranne frågade mig om jag hade resfeber. Men, nä, det har jag inte. Jag verkar bli trögare med åren och jag fattar inte vad jag ska vara med om förrän det händer. På gott och ont. Det känns inte som om jag har så mycket att fixa innan heller. Jag har tvättat och jag har solkräm och min snälla, snälla arbetskamrat på jobbet har skrivit en tipslista till mig och jag lånar Mats guidebok om Kalifornien. Kan det bli lättare? Jag åker efter jobbet imorgon ner till Malmö för att hinna krama lite på min nallebjörn innan vi sticker tidigt på fredag morgon. Och det ryktas att det är stekhett på andra sidan atlanten. Det blir en lätt packning med plats för alla märkeskläder och väskor och skor som jag ändå inte kommer ha råd att införskaffa. Peace out! Har ni några tips eller måsten för New York eller San Diego med omnejd, skriv en rad eller två eller femtioelva om ni känner för det!

Farligt, farligt, men...

På nyheterna visar de unga tonåringar som tar stryptag på varandra tills de svimmar och gör små videoklipp på det och lägger ut det på youtube. På nyheterna varnar de om hur farligt det är, att de får syrebrist i hjärnan och så målar de upp fasansfulla scenarier.

Men vad faaan, gjorde inte alla så när de var små? Jag kommer ihåg att vi hade en speciell tjej i klassen som var expert på vilka punkter på halsen hon skulle trycka på. Låt oss kalla henne "S." Vi ställde upp oss i led efter varandra på rasterna för att alla skulle få uppleva den magiska känslan av att svimma helt handlöst och bli uppfångad av kamraternas små knubbiga händer. En efter en ställde vi oss mot den beigemålade väggen och lät hennes händer och fingrar krama runt våra halsar. Sen flöt vi bort från tonåren och finnarna i pannan, gamla oförstående föräldrar och äcklig skolmat, cigarettfimpar och Duddes hemgjorda överjästa vin. För att vakna upp till glädjerop och stirrande ögon. Vi visste mycket väl att det var något förbjudet vi höll på med, vilket gjorde det hela så mycket mer spännande.

Nu när jag ser det på nyheterna som vuxen verkar det mycket värre än det kändes då. Och ingen annan jag pratat med verkar ha utövat lekarna som barn. Kanske var vi speciella, konstiga. Kanske tyckte vi om att döda hjärnceller lite mer än vanligt.

Så slår mig plötsligt tanken. Tänk om någon dött? Och det kallnar i mina armar och ben. Små istappar pickar på mitt hjärta. Tänk om S hade mördat någon. Tänk om vi stått och skrattat och hejat på?

Men det är väl det som är att vara ung. Vi var odödliga, på något sätt sorglösa i vår jobbiga och betongklistriga vardag. Vi testade gränser, precis som vi skulle, precis som vilken psykosomatisk psykolog skulle säga; att det var vår rätt att göra.

I väntans tider.

Jag kan inte nog poängtera hur jobbigt det är med ett distansförhållande. Att bara kunna prata i telefon känns så begränsande. Jag känner mig otillräcklig när bara våra röster kan mötas i ledningarna. Om Calle är ledsen vill jag inte säga "allt blir bra" eller "jag förstår att det är jobbigt." Och jag vill definitivt inte att han ska säga det till mig. Jag vill att han ska krama mig, ta på mig. Inte förrän då så vet jag att det kommer att ordna sig. Inte förrän han sitter i min bruna soffa och ber mig hjälpa till med korsordet (ja, vi har blivit knäppa, löser korsord och dricker nästan aldrig upp en hel vinflaska). Det är en sån trygghet när han är nära mig.

Just nu känns mitt liv flytande, och då menar jag på ett negativt sätt. Jag vet inte vad som händer i framtiden, det finns ingen plan. Jag bara finns till och väntar. På att en av oss ska ge efter och flytta, för att vårt förhållande ska få en fortsättning. Men ingen gör något. Vi bara flyter.

Du kan säga att jag har bråttom, att vi bara har varit i Sverige i två månader. Men jag har bråttom. Det är sån jag är. Om jag har bestämt mig så ska det gå snabbt. Pang, pang.. och så sitter brädan där den ska. Men kärlek kan jag inte styra över. En annan människa kan jag inte tvinga. Jag kan bara älska så mycket mitt lilla klappande hjärta förmår och hoppas att Callemannen gör det samma. Sen får vi se vad som händer. Och det är den väntan som är för jävlig. Jag vill inte sitta i detta grönmålade väntrum längre. Plastblommorna på bordet får mig att må illa och alla tidningar är gamla.

Duktig kicka.

Jag har målat taket i hallen två gånger, väggarna också. Jag har slipat och målat listerna en gång. Det tar 16 timmar tills man kan måla dem en gång till. Jag har handlat små korgar att ha alla mina smycken i i badrummet och jag har svettats, svettats och svettats igen, duschat emellanåt. Jag har solat vid klipporna i Fredhäll och jag har druckit drinkar och skvallrat inom Anns fyra väggar. Jag har lagat mat och lyckats paja lampan i min hall. Jag har vandrat längs norrmälarstrand och tittat på den glittrande vattnet och filosoferat om framtiden med en god vän. Jag har tvättat en månads tvätt och snart ska jag hälsa på pappa. Och sen, klockan nio ikväll så ska jag sätta mig framför en stor fet godispåse och spana in valkarna på Wallanders mage. Det ska bli så underbart. Jag och sockerrus i ådrorna och mord och likdelar att vända bort blicken från. Summa kardemumma – en riktigt trevlig helg!

Fredag.

"Bajs osså" skriver en kund i ett mail till mig och ber om ursäkt för att han ändrar i annonsen hela tiden.

Regnet öser ner utanför fönstret och det är fuktigt och det rinner vatten vid mina fötter för att vår luftkonditioneringsapparat pajat ihop.

Room service och Martin Timell.

Min kompis har köpt en svindyr lägenhet och ägnar nu sina kvällar och helger att piffa och köpa möbler och bara vara en prinsessa i sitt eget hem. Och jag är avundsjuk. Jag vill också ha det sådär precis rätt. Så som jag tänkt mig. Som mitt "riktiga" hem ska vara när jag blir stor och kan köpa allt jag vill ha. Peka på vackra ting och säga "jag tar den, och den och den! Kan ni packa in det så fixar min betjänt Rutger resten. Tata..."

Men så är ännu inte fallet och jag vill inte satsa alla ägg jag har i korgen på att det någonsin kommer att bli så. Så jag köpte två burkar vit färg och ett mega-tungt skyddspapper och kånkade det uppför hantverkargatan till mitt hem. Och nu har jag målat taket i en belysning från endast en 25 watts lampa och det ser ändå randigt ut, och färgen räcker nog inte till ännu ett lager. Jag har nackspärr eftersom jag har en takhöjd på tre meter och når bara upp om jag står på tå och har armarna rakt upp så rollern på skaftet kan nudda taket. Hmmm... Imorgon tänkte jag måla ett lager till och på lördag går jag loss på väggarna. Vitt, vitt, vitt.

Big, big, big.

Har jag berättat att jag ska åka till Amerikat? Att jag ska följa utvandrarnas resa över atlanten och skrika "jag tyar inte mer Karl-Oskar" i örat på mina medresenärer. Vi är fyra blonda tjejer som ska över. Jag ska bleka mitt hår lite till för att smälta in i mängden. Vi kommer att rocka hårt i det stora äpplet och spegla oss i de guldfärgade stjärnorna i trottoarerna i Hollywood och springa längs stränderna i San Diego med våra nyopererade silikontuttar med gummibröstvårtor och minimala bikinis.

Och nu har min ekonomi också löst sig. Jag har fått ett generöst bidrag från skatteverket insatt på mitt konto. Nu kan jag betala flygbiljetten Amy la ut för mig och ha råd att gå upp fem kilo som alla andra när vi är där i två veckor. Äta gigantiska portioner tills fettet rinner ut ur näsan på mig. Haha... Amerikat, here I come!

En avhoppare.

Detta är en fortsättning på inlägg: En mentor.
Det finns en kurs på skrivarakademin i Stockholm som är perfekt för mig. Det är en kurs där man utgår från sitt eget skrivande, sitt eget projekt och hjärtebarn. Varje grupp består av 6-8 personer och man läser varandras texter, och samtidigt som man får feedback på sitt eget material så lär man sig att ge bra och konstruktiv kritik. Min lärare där frågade om jag ville sitta nakenmodell för honom för ett projekt han håller på med. Jag blev chockad och arg och det har nog suttit i tills nu. Mina hjärnceller har arbetat fribillt med att komma på en lösning, hur ska jag kunna fortsätta kursen, skriva från mitt hjärta utan att tänka på vad min lärare kanske eller kanske inte tänker? Och nu har jag fattat mitt beslut. Jag har hoppat av kursen. Jag skrev till dem igår och jag fick ett mail tillbaka att han tyckte att det var tråkigt och att jag alltid är välkommen tillbaka och att han hoppas att jag fortsätta att skriva. Det känns skönt. Jag är lättad. Och snart ska jag börja skriva igen.

Mitt namn är Anna.

Tänk dig vem som helst. Tjejen på andra sidan gatan i höga pumps och fladdrande klänning. Med håret virvlande runt axlarna och de stora solglasögonen nerglidna på nästippen. En mugg med macciato. Tänk hur solljuset får hennes fräkniga armar att glänsa som koppar, med mörkröda prickar på. Se hur hon rör sig smidigt med graciösa rörelser. Hör hur hennes kilklackar slår i de smutsfläckade trottoarstenarna. Klick, klick, klick, klick. Det är trollbindande och blicken fastnar lätt. Hennes parfym når dig flera meter bort där du stannat upp för att se på henne. Doften får omgivningen att susa runt i ett töcken. Bara kvinnan sticker ut i sin klarhet när hon lutar huvudet framåt en aning, tittar över de tjocka skalmarna. På dig. Hon ler och din blick försvinner genast ner i dina egna slitna gympapjuck och när du vågar titta upp igen är hon borta. Eller tänk dig tjejen på jobbet. Hon som inte säger så mycket som du aldrig kommer ihåg vad hon heter och aldrig brukar tilltala. Hennes hår brukar skifta i nyanser, illrött, rosa, grönt och gult. Naglarna är svarta och oftast nedbitna. Du tittar på henne i smyg ibland. Undrar varför hon klär sig som hon gör. Hon som egentligen är ganska söt, om du tänker bort den svarta outlinen runt ögonen och armbanden som täcker hela hennes underarmar och den anklagande blicken hon ger dig varje gång hon kommer på dig när du försjunkit i tankar och börjat stirra på henne. Jag är inte alls som dem. För jag är Anna. En helt vanlig Anna.

Old fashion.

Jag har varit hemma i drygt två månader nu. Och jag har hittintills fått ner fyra kartonger från vinden. Jag klarar mig så bra utan allt bröte som rumstrerar där uppe och har varken lust eller ork att organisera och sortera kartongerna. Jag fick ner en själv, det gjorde jag andra dagen i min lägenhet då jag tyckte att det var alldeles vedervärdigt att sova utan lakan och täcken i min säng. Speciellt eftersom grannen kan titta in i rummet som fungerar som vardags-sov-salong-bibliotek-och-arbetsrum, rakt på sängen, om han står på balkongen. Det var Calle som propsade på, två veckor senare när han var här på semester, att jag skulle ta ner några till och ställa upp min byrå på vinden osv. Det blev att jag tog ner tre kartonger, och där hade jag sparat gamla kläder. Kläder som jag haft i minst 7, 9 respektive 12 år, som jag älskat och som jag förmodligen aldrig kommer att ha hjärta att kasta. Jag tyckte att de var världens snyggaste när jag införskaffade dem och jag bar dem med stolthet och vickande höfter.

Den här dressen köpte jag 2001 i en Vero Moda-butik i Lund. Jag hade letat länge efter en dress och det var kärlek i första ögonkastet. Funkar skitbra att dansa limbo i.

Hehe.. detta är det äldsta plagget. Jag var nog inte mer än 17 år när jag och min dåvarande pojkvän rumlade runt fulla på Mallis och käkade hamburgare och körde mc utan hjälm i bara bikini och badshorts. Jag brände mig svårt men hittade denna dress längst bak i ett kyffe på turistgatan som plåster på såren. Den enda nackdelen är att tjejer alltid följer med varandra in på toaletten och jag var tvungen att ta av sig dressen för att kissa. "Det göööör inget!" sa mina tjejkompisar medan de vinglade på sina höga klackar och knuffade in mig på toaletten och följde själv efter. "Jaaaaag bryr mig inte!"

Denna nästan självlysande på klänning köpte jag i den tokiga italienska butiken som låg i triangel-köpcentret i Malmö för ett antal år sedan. Den har en lång slits som slutar just under stussen baktill, jag hade definitivt en mer vågad klädstil i yngre år. Tjejerna och jag som hängde på Slagthuset tävlade om att bli fullast och ha minsta möjliga tygstycken på våra kroppar.

Hur har du vågat visa dig i dem?, sa Calle om två av plaggen. Den blåa klänningen tyckte han var fin. Jag tror inte att jag kommer att använda plaggen mer, men det går bara inte att ens tänka tanken att de skulle förbrännas på tippen eller att någon på stan skulle ha mina ursnygga paltor på sig. De får stanna i garderoben och tas på varje gång jag sorterar mina kartonger!

Dagens ilandsproblem.

Jag gick ner några kilo i vikt när jag var i Asien i 6 mån, och nu kan jag inte ha kjol på mig och sätta mig ner i en soffa snabbt. Innan när mina lår var lite fläskigare så var det stängt mellan dem och ingen luft sipprade igenom. Man nu när de blivit en smula slankare så slussas en mängd luft där emellan medan min rumpa rusar mot de mjuka kuddarna i soffan. Och det låter som om jag släpper en brak-fis. Och det blir ju inte bättre när jag lamt försöker förklara mig "det var inte jag!"

Banklån.

Om jag inte är hemma i Sverige och banken skickar brev till mig att det är dags att lägga om mina lån. Och jag inte får brevet till min tillflyktsort i utlandet. Har de då fått min välsignelse att göra som de vill? Kan de förlänga mina lån och tvinga mig amortera en summa fast jag bestämt svarat nej på den frågan förut? Att betala av 1,2 miljoner känns lönlöst. Visst förstår jag att även jag kommer att bli trettio, fyrtio och femtio år, och då har det hunnit bli en ansenlig summa som betalts av. Å andra sidan så ber jag på mina bara knän att jag inte ska bo i min lilla etta på 35 kvm vid det laget.

Jag har 1000 kr kvar att leva på denna månaden och hrumm... jag är redan sååå trött på att spara och gneta och gno. Jag saknar mitt gamla liv med flärd och gratisfester och fylla och middagar på stan och pampiga drinkar med fjädrar och paraplyer. Suck... Nu måste jag jobba, jag gör korrigeringar i en mastodont kampanj för Nordea Norden. "Dyre lån andre steder. Hae
Joustoluottoa." Suck...