Dansa min docka

Är det inte världens finaste docka? Jag fick den av mamma och den har tillhört min mormor. Den har lite intryckt panna men annars så har mamma lämnat in den trasiga kroppen så att den fått en helt ny dräkt.

Så om min stackars svärmorstunga som jag ärvt av mormor går och dör så har jag alltid dockan att minnas henne med :). Sweet!

Farligt, farligt, men...

På nyheterna visar de unga tonåringar som tar stryptag på varandra tills de svimmar och gör små videoklipp på det och lägger ut det på youtube. På nyheterna varnar de om hur farligt det är, att de får syrebrist i hjärnan och så målar de upp fasansfulla scenarier.

Men vad faaan, gjorde inte alla så när de var små? Jag kommer ihåg att vi hade en speciell tjej i klassen som var expert på vilka punkter på halsen hon skulle trycka på. Låt oss kalla henne "S." Vi ställde upp oss i led efter varandra på rasterna för att alla skulle få uppleva den magiska känslan av att svimma helt handlöst och bli uppfångad av kamraternas små knubbiga händer. En efter en ställde vi oss mot den beigemålade väggen och lät hennes händer och fingrar krama runt våra halsar. Sen flöt vi bort från tonåren och finnarna i pannan, gamla oförstående föräldrar och äcklig skolmat, cigarettfimpar och Duddes hemgjorda överjästa vin. För att vakna upp till glädjerop och stirrande ögon. Vi visste mycket väl att det var något förbjudet vi höll på med, vilket gjorde det hela så mycket mer spännande.

Nu när jag ser det på nyheterna som vuxen verkar det mycket värre än det kändes då. Och ingen annan jag pratat med verkar ha utövat lekarna som barn. Kanske var vi speciella, konstiga. Kanske tyckte vi om att döda hjärnceller lite mer än vanligt.

Så slår mig plötsligt tanken. Tänk om någon dött? Och det kallnar i mina armar och ben. Små istappar pickar på mitt hjärta. Tänk om S hade mördat någon. Tänk om vi stått och skrattat och hejat på?

Men det är väl det som är att vara ung. Vi var odödliga, på något sätt sorglösa i vår jobbiga och betongklistriga vardag. Vi testade gränser, precis som vi skulle, precis som vilken psykosomatisk psykolog skulle säga; att det var vår rätt att göra.

Sov gott.

Den här reklamen är klockren! Det är precis så det är för min del. Jag älskar min familj och ser alltid fram emot att träffa dem. Men efter fem minuter hemma hos syrran, hennes man och tre barn, i ett hem med vilda rop och barnfötter springande uppför väggarna så är jag slutkörd, huvudet tungt och benen slappa. Det är då en sval fluffad säng hägrar, en sån med chokladbitar på huvudkudden.

Var är tummen?

Jag har antagligen alldeles för mycket tid, för lite att göra eller så är jag världens mest underbara människa som försöker hjälpa alla mina vänner som drabbats av babyboomen. Här är mitt bidrag. Jag är säker på att det löser alle era problem. Häng datorn i taket när du vill att ungen ska sova eller sätt den framför honom/henne om du vill utbilda dem i vilka lemmar som sticker ut från deras klumpar till händer.

Byssan lull koka kitteln full.

Ja, ända sen jag var liten och kastade upp singelsten i luften för att räkna hur många jag kunde fånga på baksidan av mina händer och på så vis utvisa hur många barn jag skulle få när jag blev stor, har jag velat skaffa barn. Kanske inte tio eller tolv som stenarna jag fångade, men i alla fall två.


Nu passar jag mina tre syskonbarn tillsammans med min mamma. Syrran fyller 34 år och bor på hotell med mannen och får massage och bastu och varma bad. Och jag, ja, jag vet inte om jag vill ha några barn längre. Visst är de söta var och en för sig, men tillsammans när de omfamnar mig alla tre och skriker efter uppmärksamhet i mina öron. Då vill jag inte vara med längre. Jag somnade framför Harry Potter som jag såg för femte gången sen jag kom hem för en vecka sen, med femtioelva klämmor i håret och rosa armband runt armar och ben. Golvet var kletigt av pyttipanna och yoghurt och knappt synligt av alla utspridda kläder och leksaker. Hur orkar föräldrar egentligen? Jobba åtta timmar om dagen, laga mat, tvätta, städa, leka med sina barn, gå på föräldrarmöte, umgås med grannar och ändå lyckas ha ett eget liv i, om de har tur, fem minuter om dagen? Jag kommer nog att skjuta drömmen om barn på framtiden i några år till.

Eller tror ni att det blir annorlunda med egna barn? Känner man att man orkar då? Kommer styrkan, uthålligheten, pedagogiken i samma stund som barnet ploppar ut ur mamman? Det känns som om man måste vara vuxen för att få barn, och jag känner mig som ett barn själv. Tycker om att bara rå om mig själv och har handlat över mina inkomster i över ett halvår nu. Bara den här tröjan, byxan, glasögonen, kjolen, örhängena, konstiga plastskorna eller dagboken. Suck. Nu är jag definitivt pank! Och önskar att jag ägde ett par alldeles egna guldbyxor.