På nyheterna visar de unga tonåringar som tar stryptag på varandra tills de svimmar och gör små videoklipp på det och lägger ut det på youtube. På nyheterna varnar de om hur farligt det är, att de får syrebrist i hjärnan och så målar de upp fasansfulla scenarier.
Men vad faaan, gjorde inte alla så när de var små? Jag kommer ihåg att vi hade en speciell tjej i klassen som var expert på vilka punkter på halsen hon skulle trycka på. Låt oss kalla henne "S." Vi ställde upp oss i led efter varandra på rasterna för att alla skulle få uppleva den magiska känslan av att svimma helt handlöst och bli uppfångad av kamraternas små knubbiga händer. En efter en ställde vi oss mot den beigemålade väggen och lät hennes händer och fingrar krama runt våra halsar. Sen flöt vi bort från tonåren och finnarna i pannan, gamla oförstående föräldrar och äcklig skolmat, cigarettfimpar och Duddes hemgjorda överjästa vin. För att vakna upp till glädjerop och stirrande ögon. Vi visste mycket väl att det var något förbjudet vi höll på med, vilket gjorde det hela så mycket mer spännande.
Nu när jag ser det på nyheterna som vuxen verkar det mycket värre än det kändes då. Och ingen annan jag pratat med verkar ha utövat lekarna som barn. Kanske var vi speciella, konstiga. Kanske tyckte vi om att döda hjärnceller lite mer än vanligt.
Så slår mig plötsligt tanken. Tänk om någon dött? Och det kallnar i mina armar och ben. Små istappar pickar på mitt hjärta. Tänk om S hade mördat någon. Tänk om vi stått och skrattat och hejat på?
Men det är väl det som är att vara ung. Vi var odödliga, på något sätt sorglösa i vår jobbiga och betongklistriga vardag. Vi testade gränser, precis som vi skulle, precis som vilken psykosomatisk psykolog skulle säga; att det var vår rätt att göra.
6 kommentarer:
Är det bara jag och mina barndomsvänner och S som lekt den här leken?
Nej, tror nog att alla lekt den en eller annan gång.
Just detta kom upp när jag såg inslaget på nyheterna tillsammans med "gubben". Vi lekte den leken. Men det handlade inte så mycket om att strypa varandra utan att trycka på en punkt mellan halsen och bröstet. Sen tuppade man av. Klart att de flesta har lekt den leken, trott att man är odödlig, och varit en av dem som stått bredvid och skrattat..Tror dock inte att några sekunders syrebrist i hjärnan dödar så många fler hjärnceller än en brinnande Sambuca eller?? Love you girlie. Hoppas du har det gott i staterna!
Johan sa idag att du hade ett nytt blogg... och det här var första posten att jag läste. Intressant... Jag har aldrig hört talas om det här... nu tror jag att svenska barn är konstiga. Fast jag har vetat att svenskar är konstiga länge ju...
http://www.flickr.com/photos/morganmorgan/sets/72157601643994594/
Saknar dig!
Brian: Tack för stödet :).
"Little miss Naughty" Johanna: Tjeeena gumsan! Kul att du är här. Vi måste bara ses någon gång. Malta känns så långt borta *snyft*.
Haha.. sambuca är väl inte skadligare än brinnande absint heller?! ;). Staterna rockar feta hus och stränder och Dave navarro! Löv ya!
Morgan: Haha.. ja, vi svenskar är tokiga! Och ni amerikanare med. Det har varit som att gå runt i en film i två veckor. Fyra tjejer som lever i Pauls lyxiga värld. Vi tog till och med limo till flygplatsen fast klockan var fem på morgonen. Jag saknar dig! Kom hem till Sverige så jag får klämma lite på dig!
Jag har också gjort det. Fast vad jag kan komma ihåg så tryckte vi varandra på bröstkorgen samtidigt när vi höll andan. Hur farligt var inte det då? Skulle flippa ut om jag såg mina barn hålla på så.
Skicka en kommentar