I väntans tider.

Jag kan inte nog poängtera hur jobbigt det är med ett distansförhållande. Att bara kunna prata i telefon känns så begränsande. Jag känner mig otillräcklig när bara våra röster kan mötas i ledningarna. Om Calle är ledsen vill jag inte säga "allt blir bra" eller "jag förstår att det är jobbigt." Och jag vill definitivt inte att han ska säga det till mig. Jag vill att han ska krama mig, ta på mig. Inte förrän då så vet jag att det kommer att ordna sig. Inte förrän han sitter i min bruna soffa och ber mig hjälpa till med korsordet (ja, vi har blivit knäppa, löser korsord och dricker nästan aldrig upp en hel vinflaska). Det är en sån trygghet när han är nära mig.

Just nu känns mitt liv flytande, och då menar jag på ett negativt sätt. Jag vet inte vad som händer i framtiden, det finns ingen plan. Jag bara finns till och väntar. På att en av oss ska ge efter och flytta, för att vårt förhållande ska få en fortsättning. Men ingen gör något. Vi bara flyter.

Du kan säga att jag har bråttom, att vi bara har varit i Sverige i två månader. Men jag har bråttom. Det är sån jag är. Om jag har bestämt mig så ska det gå snabbt. Pang, pang.. och så sitter brädan där den ska. Men kärlek kan jag inte styra över. En annan människa kan jag inte tvinga. Jag kan bara älska så mycket mitt lilla klappande hjärta förmår och hoppas att Callemannen gör det samma. Sen får vi se vad som händer. Och det är den väntan som är för jävlig. Jag vill inte sitta i detta grönmålade väntrum längre. Plastblommorna på bordet får mig att må illa och alla tidningar är gamla.