Stockholm i mitt hjärta.

Jag börjar trivas mer och mer i Stockholm. Människor som jag ringer ropar "HHHHEEEEEEEJJJ!" i telefonluren så att jag måste flytta den en decimeter från örat och fnissa lite över deras entusiasm. Efter varje skrik som vandrat i mina hörselgångar känner jag mig lite mer omhuldad av kärlek, och lite närmare den stad jag för 6 månader sen kallade hem.



Jag har till och med en önskan att sitta med i publiken till "Allsång på Skansen." Krocka arm med grannen bredvid och sjunga i den silvriga micken som de sticker under näsan på dem med störst leende och falskaste stämma. Jag skulle skrika "Anders, I löv you" och be honom skriva sitt namn på min hand så jag kunde titta på det när jag somna men skrubba bort de pinsamma bokstäverna innan jag träffade mina mindre folkkära vänner. Jag skulle blinka med ögonlockarna och be honom presentera mig för svt:s högsta chef Eva Hamilton.

Det var bättre förr.

Idag har vi färdats ner för memory lane och förfärats över att vi blivit sådana som vi aldrig trodde vi skulle bli. Sådana som inte vet vad dagens hits heter, bara vem som gjorde originalet.
Kommer ni ihåg "Do the Bartman"?

Skaune fouer eveur!

Alla drömmer väl om att vara den snygga coola bruden i musikvideon på favoritartisten. Så gör även jag fast han är död och begraven för längesen!