Waz up?

Mina nysydda byxor. Kan göras om till knickers med tryckknappar.

Det är fantastiskt skönt att vara frilans. Alla borde prova på det! Tänk att du kan göra vad du vill hela dagarna, med den lilla haken att du måste tjäna in en massa pengar då förstås. Och det är ibland ganska jobbigt att ta beslut hela tiden och sätta pris på sig själv. Men annars är det underbart! I love it. Jag sitter nu på en byrå och det är jättekul. Och det kommer vara kul i en vecka till, sen tror jag att jag rispat på ytan och insett att byrån har skönhetsfel precis som alla byråer. Men då har jag redan gått vidare. Det är som att vistas i en värld som alltid är nysminkad. Jag behöver inte se den osminkade verkligheten på morgonen efter eller känna dess andedräkt. Jag tackar för mig och går hem direkt efter kärleksakten.

Och apropå kärlek. C får fortfarande mig att känna mig fånigt förälskad och fnissig. Och våren är här, har ni märkt det? Jag har fått en härligt röd kappa av en kär vän och känner mig liksom helt ny på något sätt.

Love you all!

Kazam!

Godmorgon kära vänner och välkomna till ännu en ny vecka med nya spännande utmaningar. Det är nästan så solen strålar genom täcket av moln utanför och det var en uns lättare att komma ur sängen. Jag har på mig mina nysydda jeans. Nästa projekt blir ett par bylsiga shorts och efter det en stickad väst med en sko på framsidan. Det finns så mycket borde i livet men egentligen vill jag bara sitta hemma som Ferdinand och sy och sticka. Ikväll är det syjunta med Pillan. Som jag har längtat!

Stor kram till er alla. Framtiden är ljus.

Dead man walking.

Kräkas. Spy. Irritation. Jag är en bitch. En tvättäkta bitch på min arbetsplats. Det kliar i porerna och ryker ur näsborrarna, och så fräser jag. Huggtänderna växer och jag biter små tuggor från folk som går förbi. Det är svårt att vara kvar på ett jobb som jag mentalt lämnat. En månad fixade jag bra. Kändes nästan skönt att förskjuta mitt företag lite på framtiden. Men tre månader är inte hälsosamt varken för mig eller mitt jobb. Jag engagerar mig inte längre, såklart. Jag går klockan fem och suckar högt över alla slavjobb som de lägger på mig, för att jag inte räknas längre, såklart. Ingen behöver bry sig om min vilja, utveckling och trivsamhet. Öhhhhhhhhh...

Oops!

Igår gjorde jag det. Det var läskigt, det var befriande, jag hade ont i magen samtidigt som en berusningskänsla påverkade mitt balanssinne. Jag är tokig, det är det enda jag kan säga. Irrationell. Jag älskar att chocka både mig själv och andra. Och nu står jag här, naken, ny och förväntansfull. Så in i helvete rädd för att berusningen ska släppa och den grå betongen ska stirra mig rätt in i själen.

Men... I will survive, as long as i know how to love I know I will stay alive. I've got all my life to live. I've got all my love to give and I'll survive. I will survive... Yeah yeah...

Love is in the air!

Tusen år.. och inga nya inlägg. De få träffar som jag har nu är nog bara folk som kommit fel. Knackat på dörren i förhoppning att komma någon annanstans.

Men till något helt annat. Vet du vad det jobbigaste med att ha hittat kärleken är?
Att nu kan jag inte skylla mina svackor i livet på att jag är.. ensam... ingen tycker om mig.. jag kommer aldrig att hitta någon... vem skulle stå ut med mig... Drömmen som började när jag var fem och ville gifta mig med dagisets snyggaste kille Jonas är nästan uppfylld. Det fattas bara ett frieri, två ungar och en villa med havsutsikt nära ett berg. Men vem har bråttom när drömprinsen säger att han älskar mig? Pojkvän – check!

Nu måste jag bara ändra allt annat för att bli nöjd. För att må bra som Mia Törnblom säger. Självhjälp! Jag måste stå framför spegeln och säga att jag är skitbra, morgon, middag och kväll. Efter det måste jag lyckas, förverkliga mig själv. Inse mina egna potential och hoppa. Så vad ska jag bli, jag är ju redan vuxen. Jag borde väl redan veta vad jag är ämnad för? Alla andra små skitungar vet ju. Lyckade små skitungar.

Hehe.. fyllde 29 år förra måndagen. Kris?

I väntans tider.

Jag kan inte nog poängtera hur jobbigt det är med ett distansförhållande. Att bara kunna prata i telefon känns så begränsande. Jag känner mig otillräcklig när bara våra röster kan mötas i ledningarna. Om Calle är ledsen vill jag inte säga "allt blir bra" eller "jag förstår att det är jobbigt." Och jag vill definitivt inte att han ska säga det till mig. Jag vill att han ska krama mig, ta på mig. Inte förrän då så vet jag att det kommer att ordna sig. Inte förrän han sitter i min bruna soffa och ber mig hjälpa till med korsordet (ja, vi har blivit knäppa, löser korsord och dricker nästan aldrig upp en hel vinflaska). Det är en sån trygghet när han är nära mig.

Just nu känns mitt liv flytande, och då menar jag på ett negativt sätt. Jag vet inte vad som händer i framtiden, det finns ingen plan. Jag bara finns till och väntar. På att en av oss ska ge efter och flytta, för att vårt förhållande ska få en fortsättning. Men ingen gör något. Vi bara flyter.

Du kan säga att jag har bråttom, att vi bara har varit i Sverige i två månader. Men jag har bråttom. Det är sån jag är. Om jag har bestämt mig så ska det gå snabbt. Pang, pang.. och så sitter brädan där den ska. Men kärlek kan jag inte styra över. En annan människa kan jag inte tvinga. Jag kan bara älska så mycket mitt lilla klappande hjärta förmår och hoppas att Callemannen gör det samma. Sen får vi se vad som händer. Och det är den väntan som är för jävlig. Jag vill inte sitta i detta grönmålade väntrum längre. Plastblommorna på bordet får mig att må illa och alla tidningar är gamla.

Fredag.

"Bajs osså" skriver en kund i ett mail till mig och ber om ursäkt för att han ändrar i annonsen hela tiden.

Regnet öser ner utanför fönstret och det är fuktigt och det rinner vatten vid mina fötter för att vår luftkonditioneringsapparat pajat ihop.

Stockholm i mitt hjärta.

Jag börjar trivas mer och mer i Stockholm. Människor som jag ringer ropar "HHHHEEEEEEEJJJ!" i telefonluren så att jag måste flytta den en decimeter från örat och fnissa lite över deras entusiasm. Efter varje skrik som vandrat i mina hörselgångar känner jag mig lite mer omhuldad av kärlek, och lite närmare den stad jag för 6 månader sen kallade hem.



Jag har till och med en önskan att sitta med i publiken till "Allsång på Skansen." Krocka arm med grannen bredvid och sjunga i den silvriga micken som de sticker under näsan på dem med störst leende och falskaste stämma. Jag skulle skrika "Anders, I löv you" och be honom skriva sitt namn på min hand så jag kunde titta på det när jag somna men skrubba bort de pinsamma bokstäverna innan jag träffade mina mindre folkkära vänner. Jag skulle blinka med ögonlockarna och be honom presentera mig för svt:s högsta chef Eva Hamilton.

Hej.

Har ni saknat mig? Det har varit ett kort uppehåll mellan mig och min blogg. Jag har inte känt mig förälskad i den på ett bra tag och det har kommit så mycket annat emellan att jag har inte har haft ork och energi eller vilja för den delen att uppdatera, förnya, förnöja. Vad tjänar det till att ständigt skriva inlägg, jaga kommentarer och bloda ner internet med problem och bagateller?

Men jag vet att jag kommer att fortsätta. Det har blivit som en drog för mig. Och jag tänjer hela tiden på gränsen av hur personlig jag får bli, speciellt nu sen jag kom hem från Korea, när jag inte har ett "ämne" att hålla mig till. Det blir så lätt personligt. Alla vet hur regler och social disco-dans går till här i Sverige. I alla fall de som kan svenska och läser min blogg.



Har ni smakat sillarna de serverade på sillens dag nere i Mölle förresten? Jag hoppas att ni inte gjort det, för era smaklökar mår nog bättre då. Vi fick rösta på en liten lapp om vilken vi gillade bäst, de borde ha formulerat det annorlunda. "Vilken behövde ni inte svälja ner med några rejält beska droppar?"

Här är några av de så att säga delikatesserna. Sill med...
... fläsk, sirap och rågbrödssmulor.
... kanel, äpple och vanilj.
... fänkål, kaffebönor och mörk öl.

Den med kaffe gick fan inte att äta!

Next door to Massemannen!

Jag har precis kommit innanför dörren efter ett besök hos en av mina bästa vänner, Mats, som åker till USA imorgon. Jag gick dit för att ärva hans fantastiska snittblommor med svulstiga blad och rödprickiga tentakler, men kom på vägen på att även jag snart skulle lämna innerstaden för skärgårdens iskalla vatten och gröna uddar och efter det vidare till det asfalterade Malmö. Så mitt val blev följande; överta blommorna och njut av dem i två dagar men själv tvingas prega ner deras stolta kroppar i soporna, eller inte njuta av dem i två dagar och istället låta Mats kväva dem i en plastkasse från Daglivs. Valet var lätt, jag lät Mats gå över till den mörka sidan och frossa i synderna.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Imorse hade jag ångest. Jag satt på sängen med målade ögonfransar och jackan på och kollade på mina puma-skor inköpta i Japan. Sen grät jag. Jag vet inte varför, kände mig mest vilsen, bortkommen, ensam. Och precis när jag skulle ställa frågorna; Vad ska det bli av mig? När ska jag hitta hem? När ska jag hitta ett yrke som jag verkligen brinner för?, då förklarade Mats för mig:



"Men du. Du har gjort något som det verkligen inte är många som skulle våga. Innan levde du singel och jobbade och hade ditt liv här i Stockholm. Sen stack du till andra sidan jorden i sex månader och dessutom var du sambo med Calle där, och det vet jag att du tyckte var läskigt innan du åkte. Där utnyttjade du tiden och klarade av alla koreaner och sambolivet. Sen kommer du tillbaka till ditt gamla liv. Dessutom utan kille eftersom han är kvar i Korea. Det är väl inte konstigt att du har lite semesterångest. Du får låta det ta den tid det behöver och inte stressa upp dig för att allt inte är som du har tänkt dig med en gång. Du är en jätteduktig formgivare och du skriver bra. Ja, du är fantastisk. Allt blir bra!"

Han är så smart den där Massemannen och jag är så otroligt glad att han är min vän. Jag skulle inte byta ut honom för någonting... eller kanske för en kvart i svt-soffan förstås. Men absolut inget annat!

Regn

I fredags var det lite avslut inför sommaren och vi grillade på taket och blickade ut över hustaken och den gråa himlen. Jag satt tungt i stolen och tittade på folk, försökte ibland inflika något smart men någon annan hann alltid före. Och när chefen på Ogilvy One frågade mig hur det var så svamlade jag något obegripligt om hur jobbigt det var att alla talade svenska och hur jag inte längre passade in i Sverige/Stockholm/Ogilvy. Jag tror inte att någon förstod vad jag ville säga, allra minst jag, och efter att min mun slutat slunga ut geggamoja på folk så gick jag hem. Såg en taskig kärlekskomedi som jag vet att jag uppskattat innan jag träffade Calle, innan jag enbart började se filmer med högre betyg än 7 på IMDB (the internet movie database). Jag somnade innan tio innan filmen var slut.

På lördagsmorgonen vaknade jag tidigt och kände mig frisk och glad och kastade mig på golvet för att göra armhävningar. Life is gooood! I två timmar innan jag fick mens och smärtorna körde runt i magen. Tacka gud för värktabletter. Annars hade jag aldrig orkat med min egen välkommen-hem-fest och Stureplan och hysteriskt dansande hiphop-fransoser.

Idag regnar det och jag har med mig äcklig dagen-efter-pizza med tonfisk och en oliv och en kapris, och jag har dåligt samvete för att jag varken ringt mamma eller syrran och frågat hur ösregnet påverkat dem i det översvämmade Skåne. På nyheterna låg avfarten från arlöv som ligger 200 meter från min gamla lägenhet under vatten.

En liten undulat.

Imorse när jag gick till jobbet flög det ner en liten gul fågel från himlen och satte sig utanför ingången till Centralstationen på Kungsbron. Den bara satt där med små svarta fläckar på vingarna och flög ibland hysteriskt fram och tillbaka när klampande fötter for förbi. Jag satte mig på huk och ville rädda den, samtidigt som jag var rädd för att skrämma den så den flög i blindo ut i gatan och krosades mot en bilgrill. Jag gjorde lite undulat-ljud som jag lärde mig när jag var liten och hade en grön undulat i mitt flickrum vid namn Sluggo. Den tittade på mig och backade i samma takt som jag flyttade mig framåt. Vi var fem meter ifrån varandra, den såg så liten ut mot de stora gråa trottoarplattorna och jag övervägde. Skulle jag chansa och försöka fånga den och riskera att uppröra den så mycket att dens lilla pickande hjärta stannade eller att den flög skräckslagen ut bland rusande bildäck. Den hade inte stor chans till överlevnad där den befann sig nu, men kunde jag leva med en undulat på samvetet?


Jag satte hörlurarna i öronen på min ipod och satte upp volymen på max och lät Infinite Mass explodera i mitt huvud. "Nine times out of ten ten ten, I regret my sin sin sin. But on that one one one, we just have fun fun fun." Jag gick.

Öhhhhhh...

Ehh.. jag kan inte tänka längre. Det gör ont i huvudet. Det är så mycket folk överallt och jag förstår allt de säger och måste lyssna och ta in och prata och dessutom jobba. Snabbt. Rosévin i kvällssolen passar bra på sommarn och smakar friskt och lyser fint i glasen. Jag har ont i skallen idag. Det är för mycket intryck. För mycket språk. Hur gör man, när man förstår och inte kan stänga öronen eller lyssna på de koreanska ljuden som låter roligt när de dansar efter varandra. Jag vill krypa in under en filt. Lyssna på mina egna andetag. En stund. En vila.