Pappa pralin.

Det är tidig söndageftermiddag och jag har precis tittat på en repris av programmet spårlöst. Det var en tjej där, Emely som sökte sin pappa i Japan som hon aldrig träffat, och hon var 20 år. Lika gammal som jag var när jag fick reda på att min pappa inte var min pappa. Jag var 20 år när jag träffade min biologiska pappa i Stockholm och 25 år när jag flyttade hit för att lära känna honom bättre. Och visst har jag lärt känna honom bättre men vi är långt ifrån det tårdrypande möte som Emely var med om med sin pappa i Japan. Jag grät som en gris dels för att det var så fint och dels för att fast jag tycker väldigt mycket om min pappa så har vi inte den speciella kontakten, det finns fortfarande så många uppbyggda murar mellan oss och det gör mig ledsen i hjärtat.