Sorglig bok

"Det är så förbannat sorgligt det här." Han tittade mig i ögonen när han sa det. "Man tycker så synd om henne och jag vet inte hur du gör för att förmedla det, men det är bra!" 

Jag riktigt mös i hela kroppen och för första gången sen jag började gå på skrivarkurser, och lämna ut mina texter till andra att reflektera över, så hade jag svårt att hålla isär min bokkaraktär och mig själv. Det liksom knöt sig i strupen och jag ville gråta. Jag har varit så tuff och avståndstagande när jag skrivit, kopplat loss henne totalt från mig själv och helt ärligt så är händelserna jag skriver om så långt bak i tiden och jag har utvecklats så mycket som människa att det känns som om det är någon annan som upplever det. Men nu, när det var synd om henne för alla upplevelser hon gått igenom, som jag gått igenom, så var det plötsligt synd om mig också. Och bara genom att skriva det här så vill jag gråta. Stora, stora tårar, men jag sitter uthyrd till en reklambyrå och jobbar med Telenor så det passar sig nog inte riktigt...