En liten undulat.

Imorse när jag gick till jobbet flög det ner en liten gul fågel från himlen och satte sig utanför ingången till Centralstationen på Kungsbron. Den bara satt där med små svarta fläckar på vingarna och flög ibland hysteriskt fram och tillbaka när klampande fötter for förbi. Jag satte mig på huk och ville rädda den, samtidigt som jag var rädd för att skrämma den så den flög i blindo ut i gatan och krosades mot en bilgrill. Jag gjorde lite undulat-ljud som jag lärde mig när jag var liten och hade en grön undulat i mitt flickrum vid namn Sluggo. Den tittade på mig och backade i samma takt som jag flyttade mig framåt. Vi var fem meter ifrån varandra, den såg så liten ut mot de stora gråa trottoarplattorna och jag övervägde. Skulle jag chansa och försöka fånga den och riskera att uppröra den så mycket att dens lilla pickande hjärta stannade eller att den flög skräckslagen ut bland rusande bildäck. Den hade inte stor chans till överlevnad där den befann sig nu, men kunde jag leva med en undulat på samvetet?


Jag satte hörlurarna i öronen på min ipod och satte upp volymen på max och lät Infinite Mass explodera i mitt huvud. "Nine times out of ten ten ten, I regret my sin sin sin. But on that one one one, we just have fun fun fun." Jag gick.