onsdag 11 juli 2007

Next door to Massemannen!

Jag har precis kommit innanför dörren efter ett besök hos en av mina bästa vänner, Mats, som åker till USA imorgon. Jag gick dit för att ärva hans fantastiska snittblommor med svulstiga blad och rödprickiga tentakler, men kom på vägen på att även jag snart skulle lämna innerstaden för skärgårdens iskalla vatten och gröna uddar och efter det vidare till det asfalterade Malmö. Så mitt val blev följande; överta blommorna och njut av dem i två dagar men själv tvingas prega ner deras stolta kroppar i soporna, eller inte njuta av dem i två dagar och istället låta Mats kväva dem i en plastkasse från Daglivs. Valet var lätt, jag lät Mats gå över till den mörka sidan och frossa i synderna.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Imorse hade jag ångest. Jag satt på sängen med målade ögonfransar och jackan på och kollade på mina puma-skor inköpta i Japan. Sen grät jag. Jag vet inte varför, kände mig mest vilsen, bortkommen, ensam. Och precis när jag skulle ställa frågorna; Vad ska det bli av mig? När ska jag hitta hem? När ska jag hitta ett yrke som jag verkligen brinner för?, då förklarade Mats för mig:



"Men du. Du har gjort något som det verkligen inte är många som skulle våga. Innan levde du singel och jobbade och hade ditt liv här i Stockholm. Sen stack du till andra sidan jorden i sex månader och dessutom var du sambo med Calle där, och det vet jag att du tyckte var läskigt innan du åkte. Där utnyttjade du tiden och klarade av alla koreaner och sambolivet. Sen kommer du tillbaka till ditt gamla liv. Dessutom utan kille eftersom han är kvar i Korea. Det är väl inte konstigt att du har lite semesterångest. Du får låta det ta den tid det behöver och inte stressa upp dig för att allt inte är som du har tänkt dig med en gång. Du är en jätteduktig formgivare och du skriver bra. Ja, du är fantastisk. Allt blir bra!"

Han är så smart den där Massemannen och jag är så otroligt glad att han är min vän. Jag skulle inte byta ut honom för någonting... eller kanske för en kvart i svt-soffan förstås. Men absolut inget annat!

2 kommentarer:

Maria sa...

hej mirabell.
efter att ha bott utomlands några gånger (asien, mellanöstern, usa mm) allt mellan 4 månader till ett år så vet jag att komma hem igen är ofta mycket mycket svårare än att åka iväg, kultur krocken man får när man kommer hem är ofta värre för man förväntar sig den inte, att känna sig vilsen och smått deprimerad är i alla fall ett mönster jag sett i det hela, och just tanken, så vad är då poängen med allt i hopa. Utomlands är man alltid lite speciell, får uppmärksamhet, tillvaron har en mening på nåt sätt mm, sen kommer man hem och känner sig alldeles osynlig... men det går över!! hoppas du får en skön semester!
maria

Mirabelle sa...

Maria: vad skönt att höra. Jag har hört det förut men lyckas alltid förtränga det. Men det är precis så som du skriver. Hoppas att det går bättre för dig när du kommer hem :). Vi ses kanske i sommar? Och hoppas att det blir en fin sådan.

Kram Bella