Mitt namn är Anna.

Tänk dig vem som helst. Tjejen på andra sidan gatan i höga pumps och fladdrande klänning. Med håret virvlande runt axlarna och de stora solglasögonen nerglidna på nästippen. En mugg med macciato. Tänk hur solljuset får hennes fräkniga armar att glänsa som koppar, med mörkröda prickar på. Se hur hon rör sig smidigt med graciösa rörelser. Hör hur hennes kilklackar slår i de smutsfläckade trottoarstenarna. Klick, klick, klick, klick. Det är trollbindande och blicken fastnar lätt. Hennes parfym når dig flera meter bort där du stannat upp för att se på henne. Doften får omgivningen att susa runt i ett töcken. Bara kvinnan sticker ut i sin klarhet när hon lutar huvudet framåt en aning, tittar över de tjocka skalmarna. På dig. Hon ler och din blick försvinner genast ner i dina egna slitna gympapjuck och när du vågar titta upp igen är hon borta. Eller tänk dig tjejen på jobbet. Hon som inte säger så mycket som du aldrig kommer ihåg vad hon heter och aldrig brukar tilltala. Hennes hår brukar skifta i nyanser, illrött, rosa, grönt och gult. Naglarna är svarta och oftast nedbitna. Du tittar på henne i smyg ibland. Undrar varför hon klär sig som hon gör. Hon som egentligen är ganska söt, om du tänker bort den svarta outlinen runt ögonen och armbanden som täcker hela hennes underarmar och den anklagande blicken hon ger dig varje gång hon kommer på dig när du försjunkit i tankar och börjat stirra på henne. Jag är inte alls som dem. För jag är Anna. En helt vanlig Anna.