Pure Red.

Det är onsdag idag. Jag är trött. Stormen som drog över jobbet om mitt röda hår och egenhändigt stickade klänning har klingat av. Det var uppfriskande och kallades modigt. Egentligen så stod det bara Pure Red på förpackningen och timern ringde aldrig. Till och med tanten på banken som jag beställde ett nytt plastkort av sa det, att jag var modig. Sen satte hon mig i ett rum av glas och beställde ett starta-eget-kit till mig för 0 kr. Innan hon gick tog hon mig i handen och sa att det var roligt att hon fick träffa mig. Jag känner mig inte annorlunda, det är bara lite obehagligt att folk inte tittar mig i ögonen, bara på mitt hår. Och så är det problemet med min garderob förstås, som jag byggt kring en tjej med blont hår...

Och vad gjorde jag?!

Jag pratade med min mamma igår. Det är för att jag inte berättat för henne än som jag varit tvungen att hålla det hemligt. Jag kan ju inte basunera ut saker på nätet utan att förklara för lilla mamma mina intentioner.

Så såhär ligger det till. Jag har idéer. Många av mina vänner har förverklat sina idéer. Min pojkvän säljer spel till iphones och har jobbat i london på en reklambyrå med hippa människor. Så, varför ska jag sitta i ett stort rött hus och bli förminskad till Originalare?! Äh, jag skiter i det här nu. Jag säger upp mig. Jag vet att det är hål i huvudet, men jag skiter i det här nu. Inga pengar på banken och ingen lång kö med kunder som knackar på min dörr. Men jag skiter i det här nu ändå! Jag är för bra för det här.

Så springandes med slickepinnen intryckt i munnen startar jag mitt eget företag. Visst kan jag snubbla och få polkagris i luftstrupen. Men jag kan även springa fortfort och inte ens sagla på min nya klänning.

För närvarande heter mitt företag Picky Design. Och jag ska producera grafik till alla världens skrymslen och hörn. Smycka världen. Jag ska skriva klart och ge ut min bok och jag ska i en ljus framtid ganska långt framför mig starta ett eget klädmärke. Så jag har printat ett långt dokument om affärsplaner och budget. Det kommer att gå jättebra! ;)

Oops!

Igår gjorde jag det. Det var läskigt, det var befriande, jag hade ont i magen samtidigt som en berusningskänsla påverkade mitt balanssinne. Jag är tokig, det är det enda jag kan säga. Irrationell. Jag älskar att chocka både mig själv och andra. Och nu står jag här, naken, ny och förväntansfull. Så in i helvete rädd för att berusningen ska släppa och den grå betongen ska stirra mig rätt in i själen.

Men... I will survive, as long as i know how to love I know I will stay alive. I've got all my life to live. I've got all my love to give and I'll survive. I will survive... Yeah yeah...

Feliz Navidad!

Varken min mamma eller syster kunde dölja irritationen i rösten när jag meddelade att jag och Calle skulle fira jul ihop på annan ort med några vänner till oss.
"Har du beställt resen redan", frågade min syster barskt.
"Ja", svarade jag.
"Jaha..."

Det är inte lätt att bryta traditioner men det är väl så livet är. Man träffar människor och nya familjer mobiliseras och andra traditioner uppstår. Jag måste ibland blunda hårt och nynna "lalalallaaaa" när jag tänker på att jag aldrig kommer att kunna behålla alla människor som jag vill alldeles kloss intill mitt hjärta. Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill!! AHAHHAAAHAHAHA... Det gör så ont när de sliter sig loss och flyttar till USA, England, Spanien... Och ännu värre är det med de små jävlarna som stannar kvar i Malmö, Korea, Australien, när jag flyttar... Ibland vill jag inte träffa nya människor, de jag känner är fantastiska nog för att uppfylla alla mina drömmar och stötta mig när mitt mod sjunker. Men det är oundvikligt i allas vår strävan efter förnyelse, förändring, behov av tillfredställelse, självuppnåelse, lyckad perfektion!



Här ska jag, Calle, Mats, Ann och Carin fira jul i år. I Malaga.

I love you all!

23:45.

Jaha, då har jag inte gått och lagt mig klockan tio idag heller. Calle kommer att tycka att det är så tråkigt när jag hälsar på till helgen och sover hela tiden. Jag bara sover när vi träffas. Men det är inte mitt fel att jag känner mig så trygg och avslappnad i hans sällskap. Behöver bara titta honom djupt i ögonen så somnar jag. Kroppen blir så tung och varm och... Zzzzzz... Jag hade kunnat sova en hel helg om han inte envisats med att väcka mig och försöka övertala mig om att gå upp.
"Men kan vi inte mysa lite", svarar jag och mina ögon kikar ut mellan springorna.
Han lägger sig såklart ner i förhoppning om lite ARRIBA! Men så somnar jag bara igen.
"Nu är klockan faktiskt tolv, nu måste du gå upp!"

Jag saknar honom. Jag tror att jag ska gå och lägga mig med en gång!

Pusisar och kramisar.

Grattis Mirabelle, det blev en symaskin!

När min syster fyllde 34 år fick hon en sprillans ny symaskin av vår kära mor. Ända sedan dess har jag önskat mig en likadan. Och vet du vad? Jag fick en på min 29 års dag!! Tjohooo!

Jag har hunnit morfa en t-tröja som var alldeles för stor med tjocka muddar överallt och sy två kjolar varav jag blev mer nöjd med den ena.

Jag har freestylat än så länge och jag måste säga att jag har en fallenhet för det här med syandet. Efter att bara ha sytt raksömmar på ett par gardiner och några kuddar i Korea och några snitslade banor på tygstycken i syslöjden så har jag kreerat det här underverket. Trist att ni inte kan syna det i sömmerna.


Sov gottis alla barn.

Love is in the air!

Tusen år.. och inga nya inlägg. De få träffar som jag har nu är nog bara folk som kommit fel. Knackat på dörren i förhoppning att komma någon annanstans.

Men till något helt annat. Vet du vad det jobbigaste med att ha hittat kärleken är?
Att nu kan jag inte skylla mina svackor i livet på att jag är.. ensam... ingen tycker om mig.. jag kommer aldrig att hitta någon... vem skulle stå ut med mig... Drömmen som började när jag var fem och ville gifta mig med dagisets snyggaste kille Jonas är nästan uppfylld. Det fattas bara ett frieri, två ungar och en villa med havsutsikt nära ett berg. Men vem har bråttom när drömprinsen säger att han älskar mig? Pojkvän – check!

Nu måste jag bara ändra allt annat för att bli nöjd. För att må bra som Mia Törnblom säger. Självhjälp! Jag måste stå framför spegeln och säga att jag är skitbra, morgon, middag och kväll. Efter det måste jag lyckas, förverkliga mig själv. Inse mina egna potential och hoppa. Så vad ska jag bli, jag är ju redan vuxen. Jag borde väl redan veta vad jag är ämnad för? Alla andra små skitungar vet ju. Lyckade små skitungar.

Hehe.. fyllde 29 år förra måndagen. Kris?