Oops!

Igår gjorde jag det. Det var läskigt, det var befriande, jag hade ont i magen samtidigt som en berusningskänsla påverkade mitt balanssinne. Jag är tokig, det är det enda jag kan säga. Irrationell. Jag älskar att chocka både mig själv och andra. Och nu står jag här, naken, ny och förväntansfull. Så in i helvete rädd för att berusningen ska släppa och den grå betongen ska stirra mig rätt in i själen.

Men... I will survive, as long as i know how to love I know I will stay alive. I've got all my life to live. I've got all my love to give and I'll survive. I will survive... Yeah yeah...

Feliz Navidad!

Varken min mamma eller syster kunde dölja irritationen i rösten när jag meddelade att jag och Calle skulle fira jul ihop på annan ort med några vänner till oss.
"Har du beställt resen redan", frågade min syster barskt.
"Ja", svarade jag.
"Jaha..."

Det är inte lätt att bryta traditioner men det är väl så livet är. Man träffar människor och nya familjer mobiliseras och andra traditioner uppstår. Jag måste ibland blunda hårt och nynna "lalalallaaaa" när jag tänker på att jag aldrig kommer att kunna behålla alla människor som jag vill alldeles kloss intill mitt hjärta. Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill!! AHAHHAAAHAHAHA... Det gör så ont när de sliter sig loss och flyttar till USA, England, Spanien... Och ännu värre är det med de små jävlarna som stannar kvar i Malmö, Korea, Australien, när jag flyttar... Ibland vill jag inte träffa nya människor, de jag känner är fantastiska nog för att uppfylla alla mina drömmar och stötta mig när mitt mod sjunker. Men det är oundvikligt i allas vår strävan efter förnyelse, förändring, behov av tillfredställelse, självuppnåelse, lyckad perfektion!



Här ska jag, Calle, Mats, Ann och Carin fira jul i år. I Malaga.

I love you all!

23:45.

Jaha, då har jag inte gått och lagt mig klockan tio idag heller. Calle kommer att tycka att det är så tråkigt när jag hälsar på till helgen och sover hela tiden. Jag bara sover när vi träffas. Men det är inte mitt fel att jag känner mig så trygg och avslappnad i hans sällskap. Behöver bara titta honom djupt i ögonen så somnar jag. Kroppen blir så tung och varm och... Zzzzzz... Jag hade kunnat sova en hel helg om han inte envisats med att väcka mig och försöka övertala mig om att gå upp.
"Men kan vi inte mysa lite", svarar jag och mina ögon kikar ut mellan springorna.
Han lägger sig såklart ner i förhoppning om lite ARRIBA! Men så somnar jag bara igen.
"Nu är klockan faktiskt tolv, nu måste du gå upp!"

Jag saknar honom. Jag tror att jag ska gå och lägga mig med en gång!

Pusisar och kramisar.

Grattis Mirabelle, det blev en symaskin!

När min syster fyllde 34 år fick hon en sprillans ny symaskin av vår kära mor. Ända sedan dess har jag önskat mig en likadan. Och vet du vad? Jag fick en på min 29 års dag!! Tjohooo!

Jag har hunnit morfa en t-tröja som var alldeles för stor med tjocka muddar överallt och sy två kjolar varav jag blev mer nöjd med den ena.

Jag har freestylat än så länge och jag måste säga att jag har en fallenhet för det här med syandet. Efter att bara ha sytt raksömmar på ett par gardiner och några kuddar i Korea och några snitslade banor på tygstycken i syslöjden så har jag kreerat det här underverket. Trist att ni inte kan syna det i sömmerna.


Sov gottis alla barn.

Love is in the air!

Tusen år.. och inga nya inlägg. De få träffar som jag har nu är nog bara folk som kommit fel. Knackat på dörren i förhoppning att komma någon annanstans.

Men till något helt annat. Vet du vad det jobbigaste med att ha hittat kärleken är?
Att nu kan jag inte skylla mina svackor i livet på att jag är.. ensam... ingen tycker om mig.. jag kommer aldrig att hitta någon... vem skulle stå ut med mig... Drömmen som började när jag var fem och ville gifta mig med dagisets snyggaste kille Jonas är nästan uppfylld. Det fattas bara ett frieri, två ungar och en villa med havsutsikt nära ett berg. Men vem har bråttom när drömprinsen säger att han älskar mig? Pojkvän – check!

Nu måste jag bara ändra allt annat för att bli nöjd. För att må bra som Mia Törnblom säger. Självhjälp! Jag måste stå framför spegeln och säga att jag är skitbra, morgon, middag och kväll. Efter det måste jag lyckas, förverkliga mig själv. Inse mina egna potential och hoppa. Så vad ska jag bli, jag är ju redan vuxen. Jag borde väl redan veta vad jag är ämnad för? Alla andra små skitungar vet ju. Lyckade små skitungar.

Hehe.. fyllde 29 år förra måndagen. Kris?

Surfs up!

Med bara två bulor i skallen och ett stort rivmärke på låret så har jag klarat vågorna i Solana beach, Kalifornien. Nu väntar en kräftskiva á la Sverige iklädd alldeles för kort kjol. See ya!

New York, nnnnnnneeeewwoooooorrrk...

En storstad med skyskrapor så höga att man får nackspärr efter ett tag. En storstad med människor som är mycket smalare än man kan förvänta sig men med ganska taskig klädstil. Carrie, Miranda, Charlott och Samantha lyste med sin frånvaro fast vi gjorde vårt bästa att imitera deras kännetecken. På 86 vån i Empire State Building bredde sig stan ut under våra nästippor. Det var stort, det var mäktigt, det var precis som i filmerna. En dam på Bloomingdales sa "the toilet is on the second floor, honey" och håret ställde sig upp på mina armar. På en sunkig diner var servitrisen precis så nonchalant som de ska vara och en svart äldre man satt och slängde käft med killen bakom disken. Vi åkte limosine till flygplatsen klockan fyra på morgonen och jag var tyvärr lite för trött för att supa in lyxen fullt ut.

På Pauls födelsedag käkade vi lyxigt på Buddhakan för 100 dollar var, kinesisk mat med kristallkronorna fem meter över våra huvuden. Sen rockade vi loss på ett uteställe i the meatpacking district. Champagnen flödade och kjolarna guppade. Fem på morgonen stapplade vi in i på Pauls hotell och beställde roomservice upp till rummet. Tjocka drypande pommes med ketchup och majonäs trycktes in i våra fyra nyllen innan vi alla somnade gott utspridda i hans hotellrum.

Det känns som om jag går runt i en film. Bara lite mer autentiskt och mer utpräglad dialekt. I San Diego böljar sig stränderna längs vattnet och palmerna bryter av mot den ljusblå himmelen. Bubbelpoolen är så varm att det tar ett tag innan kroppen har vant sig vid chocken. Lägenheterna är... suck... alldeles, alldeles... underbar.

Paul har en bmw-cab och vi tjejer har låtit vårt blonda hår fladdra i vinden. Nu ska vi lägga oss vid poolen. Läsa lite tidningar och simma några laps. Tjingeling...

Life is good! Om bara Calle varir här...