En liten undulat.

Imorse när jag gick till jobbet flög det ner en liten gul fågel från himlen och satte sig utanför ingången till Centralstationen på Kungsbron. Den bara satt där med små svarta fläckar på vingarna och flög ibland hysteriskt fram och tillbaka när klampande fötter for förbi. Jag satte mig på huk och ville rädda den, samtidigt som jag var rädd för att skrämma den så den flög i blindo ut i gatan och krosades mot en bilgrill. Jag gjorde lite undulat-ljud som jag lärde mig när jag var liten och hade en grön undulat i mitt flickrum vid namn Sluggo. Den tittade på mig och backade i samma takt som jag flyttade mig framåt. Vi var fem meter ifrån varandra, den såg så liten ut mot de stora gråa trottoarplattorna och jag övervägde. Skulle jag chansa och försöka fånga den och riskera att uppröra den så mycket att dens lilla pickande hjärta stannade eller att den flög skräckslagen ut bland rusande bildäck. Den hade inte stor chans till överlevnad där den befann sig nu, men kunde jag leva med en undulat på samvetet?


Jag satte hörlurarna i öronen på min ipod och satte upp volymen på max och lät Infinite Mass explodera i mitt huvud. "Nine times out of ten ten ten, I regret my sin sin sin. But on that one one one, we just have fun fun fun." Jag gick.

Du får bestämma dig!

Jag hade stämt träff med min lärare för att få feedback på min bok. Mötet ägde rum i hans lägenhet på Karlavägen i Stockholm. Lägenheten var ganska liten och sliten med 50-tals inredning. Han bjöd mig på te utan mjölk eftersom han inte hade någon. Han berättade en anekdot om hans tidigare kvinnor som tvingat honom köpa mjölk och blivit upprörda då han kom hem med fel fetthalt. Själv drack han inte mjölk efter en uppväxt norrut på gräddig färskmjölk.

"Det är nu de flesta ger upp", sa han. "Du har säkert 2-3 år till att skriva på boken. Fylla på där det brister och skriva om boken en 3-4 gånger."
Han har sagt flera gånger förut att man måste skriva om en bok minst fyra gånger.
"Vad menar du egentligen med; skriva om?" frågade jag.
Jag hade tänkt att man går igenom manuset från A till Ö och rättar till lite här och där.
"Att du öppnar ett nytt blankt dokument och börjar skriva historien från början igen. Det måste man göra för att språket utvecklas medan man skriver och allt måste hänga ihop. Du börjar till exempel på flera olika trådar i din bok men följer sällan upp. En karaktär dyker upp och försvinner sedan och kommer sen tillbaka 60 sidor senare."
Jag tittade ner i mina papper. Hade svårt att veta vad jag skulle säga. Jag trodde helt klart att jag skulle få skriva om efter feedbacken, men 2-3 år!!! Jag hade svårt att hålla humöret uppe och det blev långa tryckande pauser mellan hans utläggningar om bristerna mellan mina bokstäver.
"Det är nu du måste bestämma dig" fortsatte han. "Det är många som inte tycker att det är värt tiden man måste lägga ner på en bok."
"Mmmm."
"Jag tycker att du skriver bra scener och att du har bra närvaro och ett bra språk, manuset har helt klart potential. Men du behöver jobba mycket mer med det."

Jag vill inte vara med längre. Jag orkar inte med boken, den är tråkig! Det händer samma saker varje gång jag går igenom den och jag är helt klart less! Jag grät lite när jag traskade mot Helenas nya 3,5 miljoners lägenhet. Koncentrerade mig på att inte förvrida ansiktet för mycket utan bara släppa fram lite vackra tårar som gnistrade i solljuset. Det blir nog ingen bok, eller jag vet inte. Jag är så trött bara.

You can do in!

Jag håller på med ett projekt och igår plåtade jag lite inspirationsbilder. Det kommer att bli sååå bra, tror jag. Det är verkligen en utmaning för mig. Men jag resonerar som så att om jag inte tackar "ja" till saker jag tror att jag inte klarar av, så kommer jag ju aldrig veta...

Öhhhhhh...

Ehh.. jag kan inte tänka längre. Det gör ont i huvudet. Det är så mycket folk överallt och jag förstår allt de säger och måste lyssna och ta in och prata och dessutom jobba. Snabbt. Rosévin i kvällssolen passar bra på sommarn och smakar friskt och lyser fint i glasen. Jag har ont i skallen idag. Det är för mycket intryck. För mycket språk. Hur gör man, när man förstår och inte kan stänga öronen eller lyssna på de koreanska ljuden som låter roligt när de dansar efter varandra. Jag vill krypa in under en filt. Lyssna på mina egna andetag. En stund. En vila.

Skaune fouer eveur!

Alla drömmer väl om att vara den snygga coola bruden i musikvideon på favoritartisten. Så gör även jag fast han är död och begraven för längesen!

Jubbe?

Jag har en bättre plats på jobbet nu, ingen kan gå bakom min rygg och peka på brister i mitt arbete. Alla har än så länge varit vänliga förutom en, men jag tror att det är sån han är. Det sägs att det är bättre stämning här, men jag vet inte. Det var inte alls som jag trodde att det skulle vara att komma tillbaka till Stockholm. Jag hade förväntat mig att jag skulle njuta av att blicka mot solen och stadshusets siluett när jag gick till jobbet imorse och visst sken solen, men jag glömde att vända på huvudet. Jag kom hem trött till en tom lägenhet igår kväll och en säng utan sänglakan. Jag orkade inte gå upp på vinden och hämta mina gamla utan kröp in under överkastet och kände mig liten och ensam och inte stark och självständig som jag hade förväntat mig.

Idag fick jag höra att jag hade gjort en 70%-ig splash och att det var nog bäst att jag ringde till de som gjort splashen förra året och bad att få använda den detta året också. Folk stod ett tag i rad för att få krama mig, och jag blev så nervös att jag började stamma. Jag fick kommentarer om min vikt och jag tackade stilla Tibet och urinvägsinfektionen som orsakat mitt viktras.

Nu känns det som jag är full, som jag har druckit för mycket soju och slagit huvudet i väggen några gånger så fåglarna springer rundor runt skallen min. Och ikväll måste jag fortsätta att jobba med mina egna grejer. Undra hur den där gråa geggiga massan innanför pannbenet mår imorgon!!

Jag jobbar på SJ, för en femma om dan.

Jag hatar tåg. Jag mår alltid illa. Jag har ett dåligt minne som lyckas förtränga inköp av piller som hjälper och får mig att sova gott med dregel på hakan och öppen mun. Min kille kommer att flytta till Malmö om två veckor, jag kommer fortfarande att bo i Stockholm. Jag hatar tåg. Jag hatar fortfarande tåg. Jag läste i "kupé" att det fanns ett slags armband på apoteket som hade en kula som tryckte på en speciell akupunktur-punkt på handleden och botade åksjuka. En sån vill jag ha. Inte imorgon eller nästa gång jag åker tåg. NU. Jag vill ha den nu. Jag orkar inte titta på filmen jag lånade av mamma och lasse. Jag orkar inte chatta eller skriva mail fast jag sitter på första klass och har det gratis till mitt förfogande. Jag var ute och drack alkohol igår. Till klockan fem på natten och det står mig upp i halsen fast det var sötsliskigt gott, med drinkar och fötterna gillade gunget av åttitalsmusiken. Urk. Jag vill bara hem. Kan ingen beema mig hem?