Surfs up!

Med bara två bulor i skallen och ett stort rivmärke på låret så har jag klarat vågorna i Solana beach, Kalifornien. Nu väntar en kräftskiva á la Sverige iklädd alldeles för kort kjol. See ya!

New York, nnnnnnneeeewwoooooorrrk...

En storstad med skyskrapor så höga att man får nackspärr efter ett tag. En storstad med människor som är mycket smalare än man kan förvänta sig men med ganska taskig klädstil. Carrie, Miranda, Charlott och Samantha lyste med sin frånvaro fast vi gjorde vårt bästa att imitera deras kännetecken. På 86 vån i Empire State Building bredde sig stan ut under våra nästippor. Det var stort, det var mäktigt, det var precis som i filmerna. En dam på Bloomingdales sa "the toilet is on the second floor, honey" och håret ställde sig upp på mina armar. På en sunkig diner var servitrisen precis så nonchalant som de ska vara och en svart äldre man satt och slängde käft med killen bakom disken. Vi åkte limosine till flygplatsen klockan fyra på morgonen och jag var tyvärr lite för trött för att supa in lyxen fullt ut.

På Pauls födelsedag käkade vi lyxigt på Buddhakan för 100 dollar var, kinesisk mat med kristallkronorna fem meter över våra huvuden. Sen rockade vi loss på ett uteställe i the meatpacking district. Champagnen flödade och kjolarna guppade. Fem på morgonen stapplade vi in i på Pauls hotell och beställde roomservice upp till rummet. Tjocka drypande pommes med ketchup och majonäs trycktes in i våra fyra nyllen innan vi alla somnade gott utspridda i hans hotellrum.

Det känns som om jag går runt i en film. Bara lite mer autentiskt och mer utpräglad dialekt. I San Diego böljar sig stränderna längs vattnet och palmerna bryter av mot den ljusblå himmelen. Bubbelpoolen är så varm att det tar ett tag innan kroppen har vant sig vid chocken. Lägenheterna är... suck... alldeles, alldeles... underbar.

Paul har en bmw-cab och vi tjejer har låtit vårt blonda hår fladdra i vinden. Nu ska vi lägga oss vid poolen. Läsa lite tidningar och simma några laps. Tjingeling...

Life is good! Om bara Calle varir här...

Det stora äpplet.

Snart åker jag. Min bordsgranne frågade mig om jag hade resfeber. Men, nä, det har jag inte. Jag verkar bli trögare med åren och jag fattar inte vad jag ska vara med om förrän det händer. På gott och ont. Det känns inte som om jag har så mycket att fixa innan heller. Jag har tvättat och jag har solkräm och min snälla, snälla arbetskamrat på jobbet har skrivit en tipslista till mig och jag lånar Mats guidebok om Kalifornien. Kan det bli lättare? Jag åker efter jobbet imorgon ner till Malmö för att hinna krama lite på min nallebjörn innan vi sticker tidigt på fredag morgon. Och det ryktas att det är stekhett på andra sidan atlanten. Det blir en lätt packning med plats för alla märkeskläder och väskor och skor som jag ändå inte kommer ha råd att införskaffa. Peace out! Har ni några tips eller måsten för New York eller San Diego med omnejd, skriv en rad eller två eller femtioelva om ni känner för det!

Farligt, farligt, men...

På nyheterna visar de unga tonåringar som tar stryptag på varandra tills de svimmar och gör små videoklipp på det och lägger ut det på youtube. På nyheterna varnar de om hur farligt det är, att de får syrebrist i hjärnan och så målar de upp fasansfulla scenarier.

Men vad faaan, gjorde inte alla så när de var små? Jag kommer ihåg att vi hade en speciell tjej i klassen som var expert på vilka punkter på halsen hon skulle trycka på. Låt oss kalla henne "S." Vi ställde upp oss i led efter varandra på rasterna för att alla skulle få uppleva den magiska känslan av att svimma helt handlöst och bli uppfångad av kamraternas små knubbiga händer. En efter en ställde vi oss mot den beigemålade väggen och lät hennes händer och fingrar krama runt våra halsar. Sen flöt vi bort från tonåren och finnarna i pannan, gamla oförstående föräldrar och äcklig skolmat, cigarettfimpar och Duddes hemgjorda överjästa vin. För att vakna upp till glädjerop och stirrande ögon. Vi visste mycket väl att det var något förbjudet vi höll på med, vilket gjorde det hela så mycket mer spännande.

Nu när jag ser det på nyheterna som vuxen verkar det mycket värre än det kändes då. Och ingen annan jag pratat med verkar ha utövat lekarna som barn. Kanske var vi speciella, konstiga. Kanske tyckte vi om att döda hjärnceller lite mer än vanligt.

Så slår mig plötsligt tanken. Tänk om någon dött? Och det kallnar i mina armar och ben. Små istappar pickar på mitt hjärta. Tänk om S hade mördat någon. Tänk om vi stått och skrattat och hejat på?

Men det är väl det som är att vara ung. Vi var odödliga, på något sätt sorglösa i vår jobbiga och betongklistriga vardag. Vi testade gränser, precis som vi skulle, precis som vilken psykosomatisk psykolog skulle säga; att det var vår rätt att göra.

I väntans tider.

Jag kan inte nog poängtera hur jobbigt det är med ett distansförhållande. Att bara kunna prata i telefon känns så begränsande. Jag känner mig otillräcklig när bara våra röster kan mötas i ledningarna. Om Calle är ledsen vill jag inte säga "allt blir bra" eller "jag förstår att det är jobbigt." Och jag vill definitivt inte att han ska säga det till mig. Jag vill att han ska krama mig, ta på mig. Inte förrän då så vet jag att det kommer att ordna sig. Inte förrän han sitter i min bruna soffa och ber mig hjälpa till med korsordet (ja, vi har blivit knäppa, löser korsord och dricker nästan aldrig upp en hel vinflaska). Det är en sån trygghet när han är nära mig.

Just nu känns mitt liv flytande, och då menar jag på ett negativt sätt. Jag vet inte vad som händer i framtiden, det finns ingen plan. Jag bara finns till och väntar. På att en av oss ska ge efter och flytta, för att vårt förhållande ska få en fortsättning. Men ingen gör något. Vi bara flyter.

Du kan säga att jag har bråttom, att vi bara har varit i Sverige i två månader. Men jag har bråttom. Det är sån jag är. Om jag har bestämt mig så ska det gå snabbt. Pang, pang.. och så sitter brädan där den ska. Men kärlek kan jag inte styra över. En annan människa kan jag inte tvinga. Jag kan bara älska så mycket mitt lilla klappande hjärta förmår och hoppas att Callemannen gör det samma. Sen får vi se vad som händer. Och det är den väntan som är för jävlig. Jag vill inte sitta i detta grönmålade väntrum längre. Plastblommorna på bordet får mig att må illa och alla tidningar är gamla.

Duktig kicka.

Jag har målat taket i hallen två gånger, väggarna också. Jag har slipat och målat listerna en gång. Det tar 16 timmar tills man kan måla dem en gång till. Jag har handlat små korgar att ha alla mina smycken i i badrummet och jag har svettats, svettats och svettats igen, duschat emellanåt. Jag har solat vid klipporna i Fredhäll och jag har druckit drinkar och skvallrat inom Anns fyra väggar. Jag har lagat mat och lyckats paja lampan i min hall. Jag har vandrat längs norrmälarstrand och tittat på den glittrande vattnet och filosoferat om framtiden med en god vän. Jag har tvättat en månads tvätt och snart ska jag hälsa på pappa. Och sen, klockan nio ikväll så ska jag sätta mig framför en stor fet godispåse och spana in valkarna på Wallanders mage. Det ska bli så underbart. Jag och sockerrus i ådrorna och mord och likdelar att vända bort blicken från. Summa kardemumma – en riktigt trevlig helg!

Fredag.

"Bajs osså" skriver en kund i ett mail till mig och ber om ursäkt för att han ändrar i annonsen hela tiden.

Regnet öser ner utanför fönstret och det är fuktigt och det rinner vatten vid mina fötter för att vår luftkonditioneringsapparat pajat ihop.