Room service och Martin Timell.

Min kompis har köpt en svindyr lägenhet och ägnar nu sina kvällar och helger att piffa och köpa möbler och bara vara en prinsessa i sitt eget hem. Och jag är avundsjuk. Jag vill också ha det sådär precis rätt. Så som jag tänkt mig. Som mitt "riktiga" hem ska vara när jag blir stor och kan köpa allt jag vill ha. Peka på vackra ting och säga "jag tar den, och den och den! Kan ni packa in det så fixar min betjänt Rutger resten. Tata..."

Men så är ännu inte fallet och jag vill inte satsa alla ägg jag har i korgen på att det någonsin kommer att bli så. Så jag köpte två burkar vit färg och ett mega-tungt skyddspapper och kånkade det uppför hantverkargatan till mitt hem. Och nu har jag målat taket i en belysning från endast en 25 watts lampa och det ser ändå randigt ut, och färgen räcker nog inte till ännu ett lager. Jag har nackspärr eftersom jag har en takhöjd på tre meter och når bara upp om jag står på tå och har armarna rakt upp så rollern på skaftet kan nudda taket. Hmmm... Imorgon tänkte jag måla ett lager till och på lördag går jag loss på väggarna. Vitt, vitt, vitt.

Big, big, big.

Har jag berättat att jag ska åka till Amerikat? Att jag ska följa utvandrarnas resa över atlanten och skrika "jag tyar inte mer Karl-Oskar" i örat på mina medresenärer. Vi är fyra blonda tjejer som ska över. Jag ska bleka mitt hår lite till för att smälta in i mängden. Vi kommer att rocka hårt i det stora äpplet och spegla oss i de guldfärgade stjärnorna i trottoarerna i Hollywood och springa längs stränderna i San Diego med våra nyopererade silikontuttar med gummibröstvårtor och minimala bikinis.

Och nu har min ekonomi också löst sig. Jag har fått ett generöst bidrag från skatteverket insatt på mitt konto. Nu kan jag betala flygbiljetten Amy la ut för mig och ha råd att gå upp fem kilo som alla andra när vi är där i två veckor. Äta gigantiska portioner tills fettet rinner ut ur näsan på mig. Haha... Amerikat, here I come!

En avhoppare.

Detta är en fortsättning på inlägg: En mentor.
Det finns en kurs på skrivarakademin i Stockholm som är perfekt för mig. Det är en kurs där man utgår från sitt eget skrivande, sitt eget projekt och hjärtebarn. Varje grupp består av 6-8 personer och man läser varandras texter, och samtidigt som man får feedback på sitt eget material så lär man sig att ge bra och konstruktiv kritik. Min lärare där frågade om jag ville sitta nakenmodell för honom för ett projekt han håller på med. Jag blev chockad och arg och det har nog suttit i tills nu. Mina hjärnceller har arbetat fribillt med att komma på en lösning, hur ska jag kunna fortsätta kursen, skriva från mitt hjärta utan att tänka på vad min lärare kanske eller kanske inte tänker? Och nu har jag fattat mitt beslut. Jag har hoppat av kursen. Jag skrev till dem igår och jag fick ett mail tillbaka att han tyckte att det var tråkigt och att jag alltid är välkommen tillbaka och att han hoppas att jag fortsätta att skriva. Det känns skönt. Jag är lättad. Och snart ska jag börja skriva igen.

Mitt namn är Anna.

Tänk dig vem som helst. Tjejen på andra sidan gatan i höga pumps och fladdrande klänning. Med håret virvlande runt axlarna och de stora solglasögonen nerglidna på nästippen. En mugg med macciato. Tänk hur solljuset får hennes fräkniga armar att glänsa som koppar, med mörkröda prickar på. Se hur hon rör sig smidigt med graciösa rörelser. Hör hur hennes kilklackar slår i de smutsfläckade trottoarstenarna. Klick, klick, klick, klick. Det är trollbindande och blicken fastnar lätt. Hennes parfym når dig flera meter bort där du stannat upp för att se på henne. Doften får omgivningen att susa runt i ett töcken. Bara kvinnan sticker ut i sin klarhet när hon lutar huvudet framåt en aning, tittar över de tjocka skalmarna. På dig. Hon ler och din blick försvinner genast ner i dina egna slitna gympapjuck och när du vågar titta upp igen är hon borta. Eller tänk dig tjejen på jobbet. Hon som inte säger så mycket som du aldrig kommer ihåg vad hon heter och aldrig brukar tilltala. Hennes hår brukar skifta i nyanser, illrött, rosa, grönt och gult. Naglarna är svarta och oftast nedbitna. Du tittar på henne i smyg ibland. Undrar varför hon klär sig som hon gör. Hon som egentligen är ganska söt, om du tänker bort den svarta outlinen runt ögonen och armbanden som täcker hela hennes underarmar och den anklagande blicken hon ger dig varje gång hon kommer på dig när du försjunkit i tankar och börjat stirra på henne. Jag är inte alls som dem. För jag är Anna. En helt vanlig Anna.

Old fashion.

Jag har varit hemma i drygt två månader nu. Och jag har hittintills fått ner fyra kartonger från vinden. Jag klarar mig så bra utan allt bröte som rumstrerar där uppe och har varken lust eller ork att organisera och sortera kartongerna. Jag fick ner en själv, det gjorde jag andra dagen i min lägenhet då jag tyckte att det var alldeles vedervärdigt att sova utan lakan och täcken i min säng. Speciellt eftersom grannen kan titta in i rummet som fungerar som vardags-sov-salong-bibliotek-och-arbetsrum, rakt på sängen, om han står på balkongen. Det var Calle som propsade på, två veckor senare när han var här på semester, att jag skulle ta ner några till och ställa upp min byrå på vinden osv. Det blev att jag tog ner tre kartonger, och där hade jag sparat gamla kläder. Kläder som jag haft i minst 7, 9 respektive 12 år, som jag älskat och som jag förmodligen aldrig kommer att ha hjärta att kasta. Jag tyckte att de var världens snyggaste när jag införskaffade dem och jag bar dem med stolthet och vickande höfter.

Den här dressen köpte jag 2001 i en Vero Moda-butik i Lund. Jag hade letat länge efter en dress och det var kärlek i första ögonkastet. Funkar skitbra att dansa limbo i.

Hehe.. detta är det äldsta plagget. Jag var nog inte mer än 17 år när jag och min dåvarande pojkvän rumlade runt fulla på Mallis och käkade hamburgare och körde mc utan hjälm i bara bikini och badshorts. Jag brände mig svårt men hittade denna dress längst bak i ett kyffe på turistgatan som plåster på såren. Den enda nackdelen är att tjejer alltid följer med varandra in på toaletten och jag var tvungen att ta av sig dressen för att kissa. "Det göööör inget!" sa mina tjejkompisar medan de vinglade på sina höga klackar och knuffade in mig på toaletten och följde själv efter. "Jaaaaag bryr mig inte!"

Denna nästan självlysande på klänning köpte jag i den tokiga italienska butiken som låg i triangel-köpcentret i Malmö för ett antal år sedan. Den har en lång slits som slutar just under stussen baktill, jag hade definitivt en mer vågad klädstil i yngre år. Tjejerna och jag som hängde på Slagthuset tävlade om att bli fullast och ha minsta möjliga tygstycken på våra kroppar.

Hur har du vågat visa dig i dem?, sa Calle om två av plaggen. Den blåa klänningen tyckte han var fin. Jag tror inte att jag kommer att använda plaggen mer, men det går bara inte att ens tänka tanken att de skulle förbrännas på tippen eller att någon på stan skulle ha mina ursnygga paltor på sig. De får stanna i garderoben och tas på varje gång jag sorterar mina kartonger!

Dagens ilandsproblem.

Jag gick ner några kilo i vikt när jag var i Asien i 6 mån, och nu kan jag inte ha kjol på mig och sätta mig ner i en soffa snabbt. Innan när mina lår var lite fläskigare så var det stängt mellan dem och ingen luft sipprade igenom. Man nu när de blivit en smula slankare så slussas en mängd luft där emellan medan min rumpa rusar mot de mjuka kuddarna i soffan. Och det låter som om jag släpper en brak-fis. Och det blir ju inte bättre när jag lamt försöker förklara mig "det var inte jag!"

Banklån.

Om jag inte är hemma i Sverige och banken skickar brev till mig att det är dags att lägga om mina lån. Och jag inte får brevet till min tillflyktsort i utlandet. Har de då fått min välsignelse att göra som de vill? Kan de förlänga mina lån och tvinga mig amortera en summa fast jag bestämt svarat nej på den frågan förut? Att betala av 1,2 miljoner känns lönlöst. Visst förstår jag att även jag kommer att bli trettio, fyrtio och femtio år, och då har det hunnit bli en ansenlig summa som betalts av. Å andra sidan så ber jag på mina bara knän att jag inte ska bo i min lilla etta på 35 kvm vid det laget.

Jag har 1000 kr kvar att leva på denna månaden och hrumm... jag är redan sååå trött på att spara och gneta och gno. Jag saknar mitt gamla liv med flärd och gratisfester och fylla och middagar på stan och pampiga drinkar med fjädrar och paraplyer. Suck... Nu måste jag jobba, jag gör korrigeringar i en mastodont kampanj för Nordea Norden. "Dyre lån andre steder. Hae
Joustoluottoa." Suck...