Stockholm i mitt hjärta.

Jag börjar trivas mer och mer i Stockholm. Människor som jag ringer ropar "HHHHEEEEEEEJJJ!" i telefonluren så att jag måste flytta den en decimeter från örat och fnissa lite över deras entusiasm. Efter varje skrik som vandrat i mina hörselgångar känner jag mig lite mer omhuldad av kärlek, och lite närmare den stad jag för 6 månader sen kallade hem.



Jag har till och med en önskan att sitta med i publiken till "Allsång på Skansen." Krocka arm med grannen bredvid och sjunga i den silvriga micken som de sticker under näsan på dem med störst leende och falskaste stämma. Jag skulle skrika "Anders, I löv you" och be honom skriva sitt namn på min hand så jag kunde titta på det när jag somna men skrubba bort de pinsamma bokstäverna innan jag träffade mina mindre folkkära vänner. Jag skulle blinka med ögonlockarna och be honom presentera mig för svt:s högsta chef Eva Hamilton.

Silkeslent skimrande hårsvall.

Då var det dags att klippa hårtussarna på hjässan igen. Sist jag klippte mig var i Japan och jag har velat behålla soveniren av de små söta japanerna som var så glada över att exotiska utlänningar som jag och Jenny besökte deras enkla fasciliteter. De följde oss alla fyra till dörren och stod utanför med stora grin i ansiktena och vinkade oss farväl.

Men till de slitna topparna. Alla killar jag känner gillar tjejer med långt svallande hår. Sånt hår som lockar sig runt axlarna och kittlar när man skakar på huvudet. Det gör även min pojkvän. Han var inte alls förtjust i de frisyrer jag föreslog för honom.


1. Först ut var Monchichi-frisyren. Kort, stubbigt, mjukt hår. Eventuellt tendens till polisonger och lite längre i nacken. Mörkbrun färg. Skönt att dra fingrarna igenom och extremt lättfixat på morgonen.


2. Vem älskar inte Amelie from Montmartre? Hennes korta lugg och raka linjer. Tror att det kanske inte skulle klä mig men hon är ju sååå söt i det. Jag vet inte förrän jag provar?!


3. Uma thurman i Pulp Fiction. You gotto love her i ett alldeles konstigt komplicerat destruktivt kärleksfullt sätt. Jag kanske inte har längden än och definitivt inte färgen men i dagens samhälle är ingenting omöjligt.


4. Ända sen hiten "nothing compares to you" har jag haft tvångstankar att raka av mig allt hår. Just för tillfället är det dock en dålig idé eftersom alla skulle se den irriterande finnen som har växt fram i min nacke. Men ändå, när den är borta kanske? Demi Moore gjorde det...


5. Visst hade det varit roligt att se ut så här? I alla fall i fem sekunder.

Så... Vad säger ni?

Vägtullarna i Stockholm.

Jag fick en vykort instucket i mitt brevinkast i förra veckan. En fin bild över en gata och en skylt det stod "betalstation" på. Nu blir det vägtullar och skatt så det rungar om det. Efter den 1 augusti så går det bra att lägga ännu fler slantar i statskistan. Och vad tycker lilla jag om det i skrivande stund. Tjohoooo! Det ska bli skönt att slippa alla bilar i innerstan, avgaserna och tutandet. Och så är det ju inne att tänka på miljön för tillfället. Jag kanske till och med vågar susa ner för gatorna i rusningstrafik utan hjälm på min silverskinande hoj med blixtar på. Preserve the nature!

Men jag ska väl inte säga för mycket. Jag kanske känner annorlunda när jag är småbarnsmamma i förorten för att statskärnan blivit för dyr att sätta mina fotriktiga eccoskor på. När mannen i mitt liv lämnat mig för en yngre upplaga med uppnosiga bröstvårtor och långa rosa naglar. Då ska jag svära över min gamla volvo som fortfarande rullar, bensinen som höjts till 20 kronor litern för att bevara planeten till mina små odågor som röker och klämmer gula finnar och skriker ord som jag inte förstår. Då ska jag förbanna mig själv för att jag skrev detta inlägget, för att jag sorterar mina sopor och åker tåg trots illamåendet för att bevara den prunkande grönskan i världen.

Facebook...

... may ruin your life. Det är helt klart beroendeframkallande och fast min pojkvän hävdar att det kan komma något bra utav det, att man kan få kontakt med gamla kompisar, så är jag skeptisk. Vilken tidskonsument! Jag och Calle anmälde oss imorse och fast han skulle åka ifrån mig till Skåneland idag så sket vi i att pussas och ligga och mysa i sängen som vi brukar, utan tävlade istället om att få flest kompisar på Facebook. Adrenalinet pumpade och luften ljöd av glada utrop och förbluffande miner över gemensamma bekanta. Men han vann! Med hästlängder till och med. Arghhh! Jävla skit, piss och mög. Don't do it.

Men är du en sån som inte kan hålla dig. En sån som måste prova själv fast allt talar emot det och du vet att det kommer att göra dig olycklig? Glöm då inte att söka upp mig. I'll definitely be there.

Hej.

Har ni saknat mig? Det har varit ett kort uppehåll mellan mig och min blogg. Jag har inte känt mig förälskad i den på ett bra tag och det har kommit så mycket annat emellan att jag har inte har haft ork och energi eller vilja för den delen att uppdatera, förnya, förnöja. Vad tjänar det till att ständigt skriva inlägg, jaga kommentarer och bloda ner internet med problem och bagateller?

Men jag vet att jag kommer att fortsätta. Det har blivit som en drog för mig. Och jag tänjer hela tiden på gränsen av hur personlig jag får bli, speciellt nu sen jag kom hem från Korea, när jag inte har ett "ämne" att hålla mig till. Det blir så lätt personligt. Alla vet hur regler och social disco-dans går till här i Sverige. I alla fall de som kan svenska och läser min blogg.



Har ni smakat sillarna de serverade på sillens dag nere i Mölle förresten? Jag hoppas att ni inte gjort det, för era smaklökar mår nog bättre då. Vi fick rösta på en liten lapp om vilken vi gillade bäst, de borde ha formulerat det annorlunda. "Vilken behövde ni inte svälja ner med några rejält beska droppar?"

Här är några av de så att säga delikatesserna. Sill med...
... fläsk, sirap och rågbrödssmulor.
... kanel, äpple och vanilj.
... fänkål, kaffebönor och mörk öl.

Den med kaffe gick fan inte att äta!

Det var bättre förr.

Idag har vi färdats ner för memory lane och förfärats över att vi blivit sådana som vi aldrig trodde vi skulle bli. Sådana som inte vet vad dagens hits heter, bara vem som gjorde originalet.
Kommer ni ihåg "Do the Bartman"?

Mythbusters á la Svedala.

Om du har missat det alldeles förträffliga tv-programmet "Mythbusters" så är det bara att skaffa digitalbox och Discovery och logga in torsdagar klockan åtta om du bor i Korea, i Sverige har jag ingen aning om när programmet sänds. Det handlar i alla fall om att ta kål på eller bekräfta myter. Det kan vara saker som visats i filmer eller berättats från mun till mun utan att någon faktiskt vet om det hänt på riktigt. De har testat om man kan måla ett rum med dynamit, om byxor kan självantända, om det är möjligt att öppna en bildörr under vatten, kan man bli elektrifierad om man kissar på en strömförande järnvägsskena, kan man dö av fallande pistolkulor och så fortsätter det i all oändlighet. Killarna är galna och gillar att i slutet på programmet spränga saker i en stor fet explosion.

I alla fall, så ska jag alldeles strax komma till min poäng, så testade de i ett avsnitt om man kan lura ett infrarött inbrottslarm med ganska enkla medel. Pål, Carls bror, bestämde sig för att testa fenomenet efter ett 91 års kalas på Svanshalls krog som ligger mellan Arild och Jonstorp, inte allt för långt från Mölle. Mormor som var födelsegrisen och vackert uppklädd var nöjd och glad med den platta tv:n hon fick i present men mindre nöjd med dagens skådespelare som hon sa "kunde se ut hur som helst." Det var annat när hon var ung och Errol Flynn var på vita duken. Men till saken, efter några öl på Björns (Calles andra bror) övervåning gjordes utförliga tester.