Stockholm i mitt hjärta.

Jag börjar trivas mer och mer i Stockholm. Människor som jag ringer ropar "HHHHEEEEEEEJJJ!" i telefonluren så att jag måste flytta den en decimeter från örat och fnissa lite över deras entusiasm. Efter varje skrik som vandrat i mina hörselgångar känner jag mig lite mer omhuldad av kärlek, och lite närmare den stad jag för 6 månader sen kallade hem.



Jag har till och med en önskan att sitta med i publiken till "Allsång på Skansen." Krocka arm med grannen bredvid och sjunga i den silvriga micken som de sticker under näsan på dem med störst leende och falskaste stämma. Jag skulle skrika "Anders, I löv you" och be honom skriva sitt namn på min hand så jag kunde titta på det när jag somna men skrubba bort de pinsamma bokstäverna innan jag träffade mina mindre folkkära vänner. Jag skulle blinka med ögonlockarna och be honom presentera mig för svt:s högsta chef Eva Hamilton.

Silkeslent skimrande hårsvall.

Då var det dags att klippa hårtussarna på hjässan igen. Sist jag klippte mig var i Japan och jag har velat behålla soveniren av de små söta japanerna som var så glada över att exotiska utlänningar som jag och Jenny besökte deras enkla fasciliteter. De följde oss alla fyra till dörren och stod utanför med stora grin i ansiktena och vinkade oss farväl.

Men till de slitna topparna. Alla killar jag känner gillar tjejer med långt svallande hår. Sånt hår som lockar sig runt axlarna och kittlar när man skakar på huvudet. Det gör även min pojkvän. Han var inte alls förtjust i de frisyrer jag föreslog för honom.


1. Först ut var Monchichi-frisyren. Kort, stubbigt, mjukt hår. Eventuellt tendens till polisonger och lite längre i nacken. Mörkbrun färg. Skönt att dra fingrarna igenom och extremt lättfixat på morgonen.


2. Vem älskar inte Amelie from Montmartre? Hennes korta lugg och raka linjer. Tror att det kanske inte skulle klä mig men hon är ju sååå söt i det. Jag vet inte förrän jag provar?!


3. Uma thurman i Pulp Fiction. You gotto love her i ett alldeles konstigt komplicerat destruktivt kärleksfullt sätt. Jag kanske inte har längden än och definitivt inte färgen men i dagens samhälle är ingenting omöjligt.


4. Ända sen hiten "nothing compares to you" har jag haft tvångstankar att raka av mig allt hår. Just för tillfället är det dock en dålig idé eftersom alla skulle se den irriterande finnen som har växt fram i min nacke. Men ändå, när den är borta kanske? Demi Moore gjorde det...


5. Visst hade det varit roligt att se ut så här? I alla fall i fem sekunder.

Så... Vad säger ni?

Vägtullarna i Stockholm.

Jag fick en vykort instucket i mitt brevinkast i förra veckan. En fin bild över en gata och en skylt det stod "betalstation" på. Nu blir det vägtullar och skatt så det rungar om det. Efter den 1 augusti så går det bra att lägga ännu fler slantar i statskistan. Och vad tycker lilla jag om det i skrivande stund. Tjohoooo! Det ska bli skönt att slippa alla bilar i innerstan, avgaserna och tutandet. Och så är det ju inne att tänka på miljön för tillfället. Jag kanske till och med vågar susa ner för gatorna i rusningstrafik utan hjälm på min silverskinande hoj med blixtar på. Preserve the nature!

Men jag ska väl inte säga för mycket. Jag kanske känner annorlunda när jag är småbarnsmamma i förorten för att statskärnan blivit för dyr att sätta mina fotriktiga eccoskor på. När mannen i mitt liv lämnat mig för en yngre upplaga med uppnosiga bröstvårtor och långa rosa naglar. Då ska jag svära över min gamla volvo som fortfarande rullar, bensinen som höjts till 20 kronor litern för att bevara planeten till mina små odågor som röker och klämmer gula finnar och skriker ord som jag inte förstår. Då ska jag förbanna mig själv för att jag skrev detta inlägget, för att jag sorterar mina sopor och åker tåg trots illamåendet för att bevara den prunkande grönskan i världen.

Facebook...

... may ruin your life. Det är helt klart beroendeframkallande och fast min pojkvän hävdar att det kan komma något bra utav det, att man kan få kontakt med gamla kompisar, så är jag skeptisk. Vilken tidskonsument! Jag och Calle anmälde oss imorse och fast han skulle åka ifrån mig till Skåneland idag så sket vi i att pussas och ligga och mysa i sängen som vi brukar, utan tävlade istället om att få flest kompisar på Facebook. Adrenalinet pumpade och luften ljöd av glada utrop och förbluffande miner över gemensamma bekanta. Men han vann! Med hästlängder till och med. Arghhh! Jävla skit, piss och mög. Don't do it.

Men är du en sån som inte kan hålla dig. En sån som måste prova själv fast allt talar emot det och du vet att det kommer att göra dig olycklig? Glöm då inte att söka upp mig. I'll definitely be there.

Hej.

Har ni saknat mig? Det har varit ett kort uppehåll mellan mig och min blogg. Jag har inte känt mig förälskad i den på ett bra tag och det har kommit så mycket annat emellan att jag har inte har haft ork och energi eller vilja för den delen att uppdatera, förnya, förnöja. Vad tjänar det till att ständigt skriva inlägg, jaga kommentarer och bloda ner internet med problem och bagateller?

Men jag vet att jag kommer att fortsätta. Det har blivit som en drog för mig. Och jag tänjer hela tiden på gränsen av hur personlig jag får bli, speciellt nu sen jag kom hem från Korea, när jag inte har ett "ämne" att hålla mig till. Det blir så lätt personligt. Alla vet hur regler och social disco-dans går till här i Sverige. I alla fall de som kan svenska och läser min blogg.



Har ni smakat sillarna de serverade på sillens dag nere i Mölle förresten? Jag hoppas att ni inte gjort det, för era smaklökar mår nog bättre då. Vi fick rösta på en liten lapp om vilken vi gillade bäst, de borde ha formulerat det annorlunda. "Vilken behövde ni inte svälja ner med några rejält beska droppar?"

Här är några av de så att säga delikatesserna. Sill med...
... fläsk, sirap och rågbrödssmulor.
... kanel, äpple och vanilj.
... fänkål, kaffebönor och mörk öl.

Den med kaffe gick fan inte att äta!

Det var bättre förr.

Idag har vi färdats ner för memory lane och förfärats över att vi blivit sådana som vi aldrig trodde vi skulle bli. Sådana som inte vet vad dagens hits heter, bara vem som gjorde originalet.
Kommer ni ihåg "Do the Bartman"?

Mythbusters á la Svedala.

Om du har missat det alldeles förträffliga tv-programmet "Mythbusters" så är det bara att skaffa digitalbox och Discovery och logga in torsdagar klockan åtta om du bor i Korea, i Sverige har jag ingen aning om när programmet sänds. Det handlar i alla fall om att ta kål på eller bekräfta myter. Det kan vara saker som visats i filmer eller berättats från mun till mun utan att någon faktiskt vet om det hänt på riktigt. De har testat om man kan måla ett rum med dynamit, om byxor kan självantända, om det är möjligt att öppna en bildörr under vatten, kan man bli elektrifierad om man kissar på en strömförande järnvägsskena, kan man dö av fallande pistolkulor och så fortsätter det i all oändlighet. Killarna är galna och gillar att i slutet på programmet spränga saker i en stor fet explosion.

I alla fall, så ska jag alldeles strax komma till min poäng, så testade de i ett avsnitt om man kan lura ett infrarött inbrottslarm med ganska enkla medel. Pål, Carls bror, bestämde sig för att testa fenomenet efter ett 91 års kalas på Svanshalls krog som ligger mellan Arild och Jonstorp, inte allt för långt från Mölle. Mormor som var födelsegrisen och vackert uppklädd var nöjd och glad med den platta tv:n hon fick i present men mindre nöjd med dagens skådespelare som hon sa "kunde se ut hur som helst." Det var annat när hon var ung och Errol Flynn var på vita duken. Men till saken, efter några öl på Björns (Calles andra bror) övervåning gjordes utförliga tester.

Mölle by the sea.

I mölles sköna grönska kan man vila sitt trötta huvud och somna i en ihopfällbar solstol medan man lyssnar på en ljudbok om andra världskrigets och tysklands grymma stryptag om världen. Man kan gå längs kusten och lyssna på korna och vattnet som envist slår mot stranden och de svarta stenarna.




Man kan fylla lungorna med frisk luft och cykla på en cykel med för hög sadel och låta sin pojkvän peka ut klockgrodorna i gräset och forten som nästan är gömda i marken.



Det är fridfullt att ha semester och det hade varit ännu skönare om jag inte hade behövt se ut såhär efter en halvtimme i gassande solen utan solskydd!!



Ajaj, vad det svala lakanet rev mot mina brända skenben i natt. Vad vattnet i duschen sved i morse och hur trött jag är i kroppen och hur den skiftar mellan att skälva av frossa eller brinna av hetta. Nä, lyd mitt råd ungar, skydda er!

Ingen avsändare.

I fredags när jag packat alla mina väskor för en semester i Skåneland och rusade ut ur lägenheten för att hinna med tåget såg jag ett brev på hallmattan i ögonvrån. Min adress var masinskriven på en påklistrad lapp och jag stoppade det mellan mina läppar och fortsatte kånka ut mina väskor ur lägenheten och låsa dörren och swisha ner för trapporna. Eftersom jag är extremt fattig med betoning på extremt så drog jag min enorma röda väska efter mig upp och ner för gatorna medan jag svettades i den starka solen och förbannade mig själv för att jag valt att åka tåg just när solen stod som högst på himmelen.

Medan solen brände min mittbena som värst tog jag brevet som fortfarande vippade mellan mina läppar och sprättade upp det och drog fram de tre utrivna sidorna med text om författare som bloggar och en längre artikel om den finska författaren Mikko Rimminen. På ena sidan var ordet "ödmjukhet" skrivet med prydliga bokstäver och två inklistrade citat från en annan tidning, vilket jag förstod av skillnaden mellan papprena. Det fanns ingen avsändare, bara att det var postat den 15 juli i Årstad.





Hmmm... min första tanke var att det var samma anonyma person som kommenterat flitigt på mitt inlägg om kritiken jag fick från min lärare. Men jag vet inte. Har faktiskt inte en aning om vem som har lagt ner energi på att skicka mig dessa sidor, eller vad han/hon vill säga mig?

En mentor.

I fredags kväll när jag kom hem rund under fötterna efter ett antal glas med öl och vin och cider i kistan så fick jag ett mail från min mentor som nyligen gett mig feedback på min mycket personliga och självutlämnande bok. Jag hade tidigare på dagen skrivit till honom för att jag inte kom ihåg vilken summa pengar han ville ha för kritiken. Jag blinkade några gånger för att få bokstäverna på skärmen att sluta leka tafatt och sen läste jag sakta, flera gånger för att förstå vad han egentligen menade.

Jag kände mig äcklad, kränkt, ledsen. Jag kanske är en känslig människa av naturen och tar många saker för personliga. Men han är trots allt min lärare och jag kunde inte låta bli att bli upprörd och arg över positionen han nu hade satt mig i. Hur skulle jag kunna skriva från hjärtat och sen låta honom läsa mina texter efter ett sådant mail, och hur kunde han skriva ett sådant mail efter att ha läst mina texter. Han hade gått över en gräns som jag inte tyckte att han fick bryta.

I mailet frågade han om vi istället för pengar kunde göra ett "arbetsbyte." Han strök de 2000 kr som han brukade ta mot att jag satt modell för honom, naken. Så att han skulle kunna göra en "krokitext" av mig. Han ritade alltså inte av mina konturer utan "skrev" dem i ord istället. Vidare så skrev han att han hade all respekt och förståelse om jag inte ville göra det, och i så fall så skulle vi glömma att han ens frågat.

Jag har svårt att glömma det. Han skickade med två andra texter som han skrivit så att jag skulle förstå vad han menade. De beskrev kvinnokroppen med fascination och jag kände en sexuell laddning i scenen som jag absolut inte ville vara en del av. Jag var arg och ledsen över att han förstört det förtroende som jag haft för honom hittills. Och jag kramade kudden så hårt jag kunde innan jag föll i in i mitt alkoholtöcken under mormors svala påslakan som jag ärvt när hon dog.

Fredagen den 13.

Idag är det som sagt fredagen den 13. Min pojkvän sitter i skrivande stund i ett flygplan 10.000 meter upp i luften på väg mot Kastrup. Jag vill inte ens tänka på vad som kan hända. Själv avbokade jag mitt flyg för några år sen från Stockholm till Malmö när jag insåg att jag skulle vara i luften fredagen den 13. Jag tog ledigt en dag från jobbet och åkte på torsdagen istället.

Så varför är vi så rädda för just fredagen den 13? Enligt wikidepia finns det flera olika teorier. Talet 13 har betraktats som ett magiskt tal inom folktro och magi. Antika trolldomsböcker visar att talet ofta användes i förbindelse med formler och förbannelser som riktade sig mot underjordiska makter.

Fredagen ansågs i det gamla bondesamhället vara en slags helg- och vilodag, en dag som var olämplig att börja med ett arbete på och det man gjorde fick inte vara bullersamt. Däremot ansågs det vara en bra dag för hår- och nagelklippning. Även fotsvampsbehandling var lämpligt daggöra.

En teori grundar sig på att Jesus hade 12 lärjungar, och när Jesus blev förrådd var Judas den trettonde vid matbordet. Det kan även ha varit så att det baseras på att det fanns 13 personer totalt och att Jesus korsfästes på långfredagen. Det var också så att Jesus dog på en fredag. Den här kopplingen är av ganska sent datum och av okänt ursprung

En annan teori grundar sig på att ett betydande antal ordensmedlemmar från Tempelherreorden blev fängslade av Filip IV av Frankrike fredagen den 13 oktober 1307 på order av påven Clemens V. Många av dessa torterades och avrättades dessutom.

Och så finns det den i den nordiska mytologin där det berättas hur svekets och ondskans gud Loke kom som den 13:e gästen till ett gästabud i Valhall - och sedan konspirerade så att Balder dog.

Att talet 13 är speciellt har människor ansett länge, det troliga är att talet, som så mycket annat av äldre datum, har införlivats med kristendomen - precis som den kristna julhögtiden.

Sååå hiphop, nu vet ni det :)... Alltså inget att oroa sig för. Det är kristet hokus pokus. Jag tänker gå under alla stegar och inte kasta salt över axeln eller spotta tre gånger om jag ser en svart katt. Jag kommer definitivt lägga nycklarna på bordet och inte säga "ta i trä" och knacka i bordet om jag är glad att något inte inträffat mig. Jag tänker dock inte krossa min fina spegel jag har i sovrummet med fejkad antik guldram. Den är så fin! Och jag behöver ju inte heller be er hålla tummarna för mig. Vi ses med all sannolikhet imorgon. Tjingeling!

Next door to Massemannen!

Jag har precis kommit innanför dörren efter ett besök hos en av mina bästa vänner, Mats, som åker till USA imorgon. Jag gick dit för att ärva hans fantastiska snittblommor med svulstiga blad och rödprickiga tentakler, men kom på vägen på att även jag snart skulle lämna innerstaden för skärgårdens iskalla vatten och gröna uddar och efter det vidare till det asfalterade Malmö. Så mitt val blev följande; överta blommorna och njut av dem i två dagar men själv tvingas prega ner deras stolta kroppar i soporna, eller inte njuta av dem i två dagar och istället låta Mats kväva dem i en plastkasse från Daglivs. Valet var lätt, jag lät Mats gå över till den mörka sidan och frossa i synderna.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Imorse hade jag ångest. Jag satt på sängen med målade ögonfransar och jackan på och kollade på mina puma-skor inköpta i Japan. Sen grät jag. Jag vet inte varför, kände mig mest vilsen, bortkommen, ensam. Och precis när jag skulle ställa frågorna; Vad ska det bli av mig? När ska jag hitta hem? När ska jag hitta ett yrke som jag verkligen brinner för?, då förklarade Mats för mig:



"Men du. Du har gjort något som det verkligen inte är många som skulle våga. Innan levde du singel och jobbade och hade ditt liv här i Stockholm. Sen stack du till andra sidan jorden i sex månader och dessutom var du sambo med Calle där, och det vet jag att du tyckte var läskigt innan du åkte. Där utnyttjade du tiden och klarade av alla koreaner och sambolivet. Sen kommer du tillbaka till ditt gamla liv. Dessutom utan kille eftersom han är kvar i Korea. Det är väl inte konstigt att du har lite semesterångest. Du får låta det ta den tid det behöver och inte stressa upp dig för att allt inte är som du har tänkt dig med en gång. Du är en jätteduktig formgivare och du skriver bra. Ja, du är fantastisk. Allt blir bra!"

Han är så smart den där Massemannen och jag är så otroligt glad att han är min vän. Jag skulle inte byta ut honom för någonting... eller kanske för en kvart i svt-soffan förstås. Men absolut inget annat!

Sov gott.

Den här reklamen är klockren! Det är precis så det är för min del. Jag älskar min familj och ser alltid fram emot att träffa dem. Men efter fem minuter hemma hos syrran, hennes man och tre barn, i ett hem med vilda rop och barnfötter springande uppför väggarna så är jag slutkörd, huvudet tungt och benen slappa. Det är då en sval fluffad säng hägrar, en sån med chokladbitar på huvudkudden.

Var är tummen?

Jag har antagligen alldeles för mycket tid, för lite att göra eller så är jag världens mest underbara människa som försöker hjälpa alla mina vänner som drabbats av babyboomen. Här är mitt bidrag. Jag är säker på att det löser alle era problem. Häng datorn i taket när du vill att ungen ska sova eller sätt den framför honom/henne om du vill utbilda dem i vilka lemmar som sticker ut från deras klumpar till händer.

Trendspotting!

Jag kanske borde bli modedesigner istället? Slängde snabbt ihop två plagg med illustrationer jag gjort innan. Tänk att få springa på modevisningar och dricka bubbel som kittlar i näsan och peka på kändisar utan att de märker det. Ett liv i fläkt och flärd med absolut ingen what so ever konkurrens! Hehe... Nu ska jag bara ta reda på hur man trycker mönster på tyg och hur man använder en symaskin och hur man marknadsför sig med ett bankkonto som är kört i botten, och kanske läsa en tidning eller två om mode och designers. Piece of cake! Live the dream!




Jag googlade "mode" och "blogg" och kan man tänka sig, jag fick bara 126 miljoner träffar. Men shit, nu börjar jag nästan gråta. Jag fick 141 miljoner på "korea" och "blogg." Hur originell har jag suttit och varit i 6 månader!! Det blir mode från och med nu!

Regn

I fredags var det lite avslut inför sommaren och vi grillade på taket och blickade ut över hustaken och den gråa himlen. Jag satt tungt i stolen och tittade på folk, försökte ibland inflika något smart men någon annan hann alltid före. Och när chefen på Ogilvy One frågade mig hur det var så svamlade jag något obegripligt om hur jobbigt det var att alla talade svenska och hur jag inte längre passade in i Sverige/Stockholm/Ogilvy. Jag tror inte att någon förstod vad jag ville säga, allra minst jag, och efter att min mun slutat slunga ut geggamoja på folk så gick jag hem. Såg en taskig kärlekskomedi som jag vet att jag uppskattat innan jag träffade Calle, innan jag enbart började se filmer med högre betyg än 7 på IMDB (the internet movie database). Jag somnade innan tio innan filmen var slut.

På lördagsmorgonen vaknade jag tidigt och kände mig frisk och glad och kastade mig på golvet för att göra armhävningar. Life is gooood! I två timmar innan jag fick mens och smärtorna körde runt i magen. Tacka gud för värktabletter. Annars hade jag aldrig orkat med min egen välkommen-hem-fest och Stureplan och hysteriskt dansande hiphop-fransoser.

Idag regnar det och jag har med mig äcklig dagen-efter-pizza med tonfisk och en oliv och en kapris, och jag har dåligt samvete för att jag varken ringt mamma eller syrran och frågat hur ösregnet påverkat dem i det översvämmade Skåne. På nyheterna låg avfarten från arlöv som ligger 200 meter från min gamla lägenhet under vatten.

En liten undulat.

Imorse när jag gick till jobbet flög det ner en liten gul fågel från himlen och satte sig utanför ingången till Centralstationen på Kungsbron. Den bara satt där med små svarta fläckar på vingarna och flög ibland hysteriskt fram och tillbaka när klampande fötter for förbi. Jag satte mig på huk och ville rädda den, samtidigt som jag var rädd för att skrämma den så den flög i blindo ut i gatan och krosades mot en bilgrill. Jag gjorde lite undulat-ljud som jag lärde mig när jag var liten och hade en grön undulat i mitt flickrum vid namn Sluggo. Den tittade på mig och backade i samma takt som jag flyttade mig framåt. Vi var fem meter ifrån varandra, den såg så liten ut mot de stora gråa trottoarplattorna och jag övervägde. Skulle jag chansa och försöka fånga den och riskera att uppröra den så mycket att dens lilla pickande hjärta stannade eller att den flög skräckslagen ut bland rusande bildäck. Den hade inte stor chans till överlevnad där den befann sig nu, men kunde jag leva med en undulat på samvetet?


Jag satte hörlurarna i öronen på min ipod och satte upp volymen på max och lät Infinite Mass explodera i mitt huvud. "Nine times out of ten ten ten, I regret my sin sin sin. But on that one one one, we just have fun fun fun." Jag gick.

Du får bestämma dig!

Jag hade stämt träff med min lärare för att få feedback på min bok. Mötet ägde rum i hans lägenhet på Karlavägen i Stockholm. Lägenheten var ganska liten och sliten med 50-tals inredning. Han bjöd mig på te utan mjölk eftersom han inte hade någon. Han berättade en anekdot om hans tidigare kvinnor som tvingat honom köpa mjölk och blivit upprörda då han kom hem med fel fetthalt. Själv drack han inte mjölk efter en uppväxt norrut på gräddig färskmjölk.

"Det är nu de flesta ger upp", sa han. "Du har säkert 2-3 år till att skriva på boken. Fylla på där det brister och skriva om boken en 3-4 gånger."
Han har sagt flera gånger förut att man måste skriva om en bok minst fyra gånger.
"Vad menar du egentligen med; skriva om?" frågade jag.
Jag hade tänkt att man går igenom manuset från A till Ö och rättar till lite här och där.
"Att du öppnar ett nytt blankt dokument och börjar skriva historien från början igen. Det måste man göra för att språket utvecklas medan man skriver och allt måste hänga ihop. Du börjar till exempel på flera olika trådar i din bok men följer sällan upp. En karaktär dyker upp och försvinner sedan och kommer sen tillbaka 60 sidor senare."
Jag tittade ner i mina papper. Hade svårt att veta vad jag skulle säga. Jag trodde helt klart att jag skulle få skriva om efter feedbacken, men 2-3 år!!! Jag hade svårt att hålla humöret uppe och det blev långa tryckande pauser mellan hans utläggningar om bristerna mellan mina bokstäver.
"Det är nu du måste bestämma dig" fortsatte han. "Det är många som inte tycker att det är värt tiden man måste lägga ner på en bok."
"Mmmm."
"Jag tycker att du skriver bra scener och att du har bra närvaro och ett bra språk, manuset har helt klart potential. Men du behöver jobba mycket mer med det."

Jag vill inte vara med längre. Jag orkar inte med boken, den är tråkig! Det händer samma saker varje gång jag går igenom den och jag är helt klart less! Jag grät lite när jag traskade mot Helenas nya 3,5 miljoners lägenhet. Koncentrerade mig på att inte förvrida ansiktet för mycket utan bara släppa fram lite vackra tårar som gnistrade i solljuset. Det blir nog ingen bok, eller jag vet inte. Jag är så trött bara.

You can do in!

Jag håller på med ett projekt och igår plåtade jag lite inspirationsbilder. Det kommer att bli sååå bra, tror jag. Det är verkligen en utmaning för mig. Men jag resonerar som så att om jag inte tackar "ja" till saker jag tror att jag inte klarar av, så kommer jag ju aldrig veta...

Öhhhhhh...

Ehh.. jag kan inte tänka längre. Det gör ont i huvudet. Det är så mycket folk överallt och jag förstår allt de säger och måste lyssna och ta in och prata och dessutom jobba. Snabbt. Rosévin i kvällssolen passar bra på sommarn och smakar friskt och lyser fint i glasen. Jag har ont i skallen idag. Det är för mycket intryck. För mycket språk. Hur gör man, när man förstår och inte kan stänga öronen eller lyssna på de koreanska ljuden som låter roligt när de dansar efter varandra. Jag vill krypa in under en filt. Lyssna på mina egna andetag. En stund. En vila.

Skaune fouer eveur!

Alla drömmer väl om att vara den snygga coola bruden i musikvideon på favoritartisten. Så gör även jag fast han är död och begraven för längesen!

Jubbe?

Jag har en bättre plats på jobbet nu, ingen kan gå bakom min rygg och peka på brister i mitt arbete. Alla har än så länge varit vänliga förutom en, men jag tror att det är sån han är. Det sägs att det är bättre stämning här, men jag vet inte. Det var inte alls som jag trodde att det skulle vara att komma tillbaka till Stockholm. Jag hade förväntat mig att jag skulle njuta av att blicka mot solen och stadshusets siluett när jag gick till jobbet imorse och visst sken solen, men jag glömde att vända på huvudet. Jag kom hem trött till en tom lägenhet igår kväll och en säng utan sänglakan. Jag orkade inte gå upp på vinden och hämta mina gamla utan kröp in under överkastet och kände mig liten och ensam och inte stark och självständig som jag hade förväntat mig.

Idag fick jag höra att jag hade gjort en 70%-ig splash och att det var nog bäst att jag ringde till de som gjort splashen förra året och bad att få använda den detta året också. Folk stod ett tag i rad för att få krama mig, och jag blev så nervös att jag började stamma. Jag fick kommentarer om min vikt och jag tackade stilla Tibet och urinvägsinfektionen som orsakat mitt viktras.

Nu känns det som jag är full, som jag har druckit för mycket soju och slagit huvudet i väggen några gånger så fåglarna springer rundor runt skallen min. Och ikväll måste jag fortsätta att jobba med mina egna grejer. Undra hur den där gråa geggiga massan innanför pannbenet mår imorgon!!

Jag jobbar på SJ, för en femma om dan.

Jag hatar tåg. Jag mår alltid illa. Jag har ett dåligt minne som lyckas förtränga inköp av piller som hjälper och får mig att sova gott med dregel på hakan och öppen mun. Min kille kommer att flytta till Malmö om två veckor, jag kommer fortfarande att bo i Stockholm. Jag hatar tåg. Jag hatar fortfarande tåg. Jag läste i "kupé" att det fanns ett slags armband på apoteket som hade en kula som tryckte på en speciell akupunktur-punkt på handleden och botade åksjuka. En sån vill jag ha. Inte imorgon eller nästa gång jag åker tåg. NU. Jag vill ha den nu. Jag orkar inte titta på filmen jag lånade av mamma och lasse. Jag orkar inte chatta eller skriva mail fast jag sitter på första klass och har det gratis till mitt förfogande. Jag var ute och drack alkohol igår. Till klockan fem på natten och det står mig upp i halsen fast det var sötsliskigt gott, med drinkar och fötterna gillade gunget av åttitalsmusiken. Urk. Jag vill bara hem. Kan ingen beema mig hem?