Oops!

Igår gjorde jag det. Det var läskigt, det var befriande, jag hade ont i magen samtidigt som en berusningskänsla påverkade mitt balanssinne. Jag är tokig, det är det enda jag kan säga. Irrationell. Jag älskar att chocka både mig själv och andra. Och nu står jag här, naken, ny och förväntansfull. Så in i helvete rädd för att berusningen ska släppa och den grå betongen ska stirra mig rätt in i själen.

Men... I will survive, as long as i know how to love I know I will stay alive. I've got all my life to live. I've got all my love to give and I'll survive. I will survive... Yeah yeah...

Feliz Navidad!

Varken min mamma eller syster kunde dölja irritationen i rösten när jag meddelade att jag och Calle skulle fira jul ihop på annan ort med några vänner till oss.
"Har du beställt resen redan", frågade min syster barskt.
"Ja", svarade jag.
"Jaha..."

Det är inte lätt att bryta traditioner men det är väl så livet är. Man träffar människor och nya familjer mobiliseras och andra traditioner uppstår. Jag måste ibland blunda hårt och nynna "lalalallaaaa" när jag tänker på att jag aldrig kommer att kunna behålla alla människor som jag vill alldeles kloss intill mitt hjärta. Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill!! AHAHHAAAHAHAHA... Det gör så ont när de sliter sig loss och flyttar till USA, England, Spanien... Och ännu värre är det med de små jävlarna som stannar kvar i Malmö, Korea, Australien, när jag flyttar... Ibland vill jag inte träffa nya människor, de jag känner är fantastiska nog för att uppfylla alla mina drömmar och stötta mig när mitt mod sjunker. Men det är oundvikligt i allas vår strävan efter förnyelse, förändring, behov av tillfredställelse, självuppnåelse, lyckad perfektion!



Här ska jag, Calle, Mats, Ann och Carin fira jul i år. I Malaga.

I love you all!

23:45.

Jaha, då har jag inte gått och lagt mig klockan tio idag heller. Calle kommer att tycka att det är så tråkigt när jag hälsar på till helgen och sover hela tiden. Jag bara sover när vi träffas. Men det är inte mitt fel att jag känner mig så trygg och avslappnad i hans sällskap. Behöver bara titta honom djupt i ögonen så somnar jag. Kroppen blir så tung och varm och... Zzzzzz... Jag hade kunnat sova en hel helg om han inte envisats med att väcka mig och försöka övertala mig om att gå upp.
"Men kan vi inte mysa lite", svarar jag och mina ögon kikar ut mellan springorna.
Han lägger sig såklart ner i förhoppning om lite ARRIBA! Men så somnar jag bara igen.
"Nu är klockan faktiskt tolv, nu måste du gå upp!"

Jag saknar honom. Jag tror att jag ska gå och lägga mig med en gång!

Pusisar och kramisar.

Grattis Mirabelle, det blev en symaskin!

När min syster fyllde 34 år fick hon en sprillans ny symaskin av vår kära mor. Ända sedan dess har jag önskat mig en likadan. Och vet du vad? Jag fick en på min 29 års dag!! Tjohooo!

Jag har hunnit morfa en t-tröja som var alldeles för stor med tjocka muddar överallt och sy två kjolar varav jag blev mer nöjd med den ena.

Jag har freestylat än så länge och jag måste säga att jag har en fallenhet för det här med syandet. Efter att bara ha sytt raksömmar på ett par gardiner och några kuddar i Korea och några snitslade banor på tygstycken i syslöjden så har jag kreerat det här underverket. Trist att ni inte kan syna det i sömmerna.


Sov gottis alla barn.

Love is in the air!

Tusen år.. och inga nya inlägg. De få träffar som jag har nu är nog bara folk som kommit fel. Knackat på dörren i förhoppning att komma någon annanstans.

Men till något helt annat. Vet du vad det jobbigaste med att ha hittat kärleken är?
Att nu kan jag inte skylla mina svackor i livet på att jag är.. ensam... ingen tycker om mig.. jag kommer aldrig att hitta någon... vem skulle stå ut med mig... Drömmen som började när jag var fem och ville gifta mig med dagisets snyggaste kille Jonas är nästan uppfylld. Det fattas bara ett frieri, två ungar och en villa med havsutsikt nära ett berg. Men vem har bråttom när drömprinsen säger att han älskar mig? Pojkvän – check!

Nu måste jag bara ändra allt annat för att bli nöjd. För att må bra som Mia Törnblom säger. Självhjälp! Jag måste stå framför spegeln och säga att jag är skitbra, morgon, middag och kväll. Efter det måste jag lyckas, förverkliga mig själv. Inse mina egna potential och hoppa. Så vad ska jag bli, jag är ju redan vuxen. Jag borde väl redan veta vad jag är ämnad för? Alla andra små skitungar vet ju. Lyckade små skitungar.

Hehe.. fyllde 29 år förra måndagen. Kris?

Surfs up!

Med bara två bulor i skallen och ett stort rivmärke på låret så har jag klarat vågorna i Solana beach, Kalifornien. Nu väntar en kräftskiva á la Sverige iklädd alldeles för kort kjol. See ya!

New York, nnnnnnneeeewwoooooorrrk...

En storstad med skyskrapor så höga att man får nackspärr efter ett tag. En storstad med människor som är mycket smalare än man kan förvänta sig men med ganska taskig klädstil. Carrie, Miranda, Charlott och Samantha lyste med sin frånvaro fast vi gjorde vårt bästa att imitera deras kännetecken. På 86 vån i Empire State Building bredde sig stan ut under våra nästippor. Det var stort, det var mäktigt, det var precis som i filmerna. En dam på Bloomingdales sa "the toilet is on the second floor, honey" och håret ställde sig upp på mina armar. På en sunkig diner var servitrisen precis så nonchalant som de ska vara och en svart äldre man satt och slängde käft med killen bakom disken. Vi åkte limosine till flygplatsen klockan fyra på morgonen och jag var tyvärr lite för trött för att supa in lyxen fullt ut.

På Pauls födelsedag käkade vi lyxigt på Buddhakan för 100 dollar var, kinesisk mat med kristallkronorna fem meter över våra huvuden. Sen rockade vi loss på ett uteställe i the meatpacking district. Champagnen flödade och kjolarna guppade. Fem på morgonen stapplade vi in i på Pauls hotell och beställde roomservice upp till rummet. Tjocka drypande pommes med ketchup och majonäs trycktes in i våra fyra nyllen innan vi alla somnade gott utspridda i hans hotellrum.

Det känns som om jag går runt i en film. Bara lite mer autentiskt och mer utpräglad dialekt. I San Diego böljar sig stränderna längs vattnet och palmerna bryter av mot den ljusblå himmelen. Bubbelpoolen är så varm att det tar ett tag innan kroppen har vant sig vid chocken. Lägenheterna är... suck... alldeles, alldeles... underbar.

Paul har en bmw-cab och vi tjejer har låtit vårt blonda hår fladdra i vinden. Nu ska vi lägga oss vid poolen. Läsa lite tidningar och simma några laps. Tjingeling...

Life is good! Om bara Calle varir här...

Det stora äpplet.

Snart åker jag. Min bordsgranne frågade mig om jag hade resfeber. Men, nä, det har jag inte. Jag verkar bli trögare med åren och jag fattar inte vad jag ska vara med om förrän det händer. På gott och ont. Det känns inte som om jag har så mycket att fixa innan heller. Jag har tvättat och jag har solkräm och min snälla, snälla arbetskamrat på jobbet har skrivit en tipslista till mig och jag lånar Mats guidebok om Kalifornien. Kan det bli lättare? Jag åker efter jobbet imorgon ner till Malmö för att hinna krama lite på min nallebjörn innan vi sticker tidigt på fredag morgon. Och det ryktas att det är stekhett på andra sidan atlanten. Det blir en lätt packning med plats för alla märkeskläder och väskor och skor som jag ändå inte kommer ha råd att införskaffa. Peace out! Har ni några tips eller måsten för New York eller San Diego med omnejd, skriv en rad eller två eller femtioelva om ni känner för det!

Farligt, farligt, men...

På nyheterna visar de unga tonåringar som tar stryptag på varandra tills de svimmar och gör små videoklipp på det och lägger ut det på youtube. På nyheterna varnar de om hur farligt det är, att de får syrebrist i hjärnan och så målar de upp fasansfulla scenarier.

Men vad faaan, gjorde inte alla så när de var små? Jag kommer ihåg att vi hade en speciell tjej i klassen som var expert på vilka punkter på halsen hon skulle trycka på. Låt oss kalla henne "S." Vi ställde upp oss i led efter varandra på rasterna för att alla skulle få uppleva den magiska känslan av att svimma helt handlöst och bli uppfångad av kamraternas små knubbiga händer. En efter en ställde vi oss mot den beigemålade väggen och lät hennes händer och fingrar krama runt våra halsar. Sen flöt vi bort från tonåren och finnarna i pannan, gamla oförstående föräldrar och äcklig skolmat, cigarettfimpar och Duddes hemgjorda överjästa vin. För att vakna upp till glädjerop och stirrande ögon. Vi visste mycket väl att det var något förbjudet vi höll på med, vilket gjorde det hela så mycket mer spännande.

Nu när jag ser det på nyheterna som vuxen verkar det mycket värre än det kändes då. Och ingen annan jag pratat med verkar ha utövat lekarna som barn. Kanske var vi speciella, konstiga. Kanske tyckte vi om att döda hjärnceller lite mer än vanligt.

Så slår mig plötsligt tanken. Tänk om någon dött? Och det kallnar i mina armar och ben. Små istappar pickar på mitt hjärta. Tänk om S hade mördat någon. Tänk om vi stått och skrattat och hejat på?

Men det är väl det som är att vara ung. Vi var odödliga, på något sätt sorglösa i vår jobbiga och betongklistriga vardag. Vi testade gränser, precis som vi skulle, precis som vilken psykosomatisk psykolog skulle säga; att det var vår rätt att göra.

I väntans tider.

Jag kan inte nog poängtera hur jobbigt det är med ett distansförhållande. Att bara kunna prata i telefon känns så begränsande. Jag känner mig otillräcklig när bara våra röster kan mötas i ledningarna. Om Calle är ledsen vill jag inte säga "allt blir bra" eller "jag förstår att det är jobbigt." Och jag vill definitivt inte att han ska säga det till mig. Jag vill att han ska krama mig, ta på mig. Inte förrän då så vet jag att det kommer att ordna sig. Inte förrän han sitter i min bruna soffa och ber mig hjälpa till med korsordet (ja, vi har blivit knäppa, löser korsord och dricker nästan aldrig upp en hel vinflaska). Det är en sån trygghet när han är nära mig.

Just nu känns mitt liv flytande, och då menar jag på ett negativt sätt. Jag vet inte vad som händer i framtiden, det finns ingen plan. Jag bara finns till och väntar. På att en av oss ska ge efter och flytta, för att vårt förhållande ska få en fortsättning. Men ingen gör något. Vi bara flyter.

Du kan säga att jag har bråttom, att vi bara har varit i Sverige i två månader. Men jag har bråttom. Det är sån jag är. Om jag har bestämt mig så ska det gå snabbt. Pang, pang.. och så sitter brädan där den ska. Men kärlek kan jag inte styra över. En annan människa kan jag inte tvinga. Jag kan bara älska så mycket mitt lilla klappande hjärta förmår och hoppas att Callemannen gör det samma. Sen får vi se vad som händer. Och det är den väntan som är för jävlig. Jag vill inte sitta i detta grönmålade väntrum längre. Plastblommorna på bordet får mig att må illa och alla tidningar är gamla.

Duktig kicka.

Jag har målat taket i hallen två gånger, väggarna också. Jag har slipat och målat listerna en gång. Det tar 16 timmar tills man kan måla dem en gång till. Jag har handlat små korgar att ha alla mina smycken i i badrummet och jag har svettats, svettats och svettats igen, duschat emellanåt. Jag har solat vid klipporna i Fredhäll och jag har druckit drinkar och skvallrat inom Anns fyra väggar. Jag har lagat mat och lyckats paja lampan i min hall. Jag har vandrat längs norrmälarstrand och tittat på den glittrande vattnet och filosoferat om framtiden med en god vän. Jag har tvättat en månads tvätt och snart ska jag hälsa på pappa. Och sen, klockan nio ikväll så ska jag sätta mig framför en stor fet godispåse och spana in valkarna på Wallanders mage. Det ska bli så underbart. Jag och sockerrus i ådrorna och mord och likdelar att vända bort blicken från. Summa kardemumma – en riktigt trevlig helg!

Fredag.

"Bajs osså" skriver en kund i ett mail till mig och ber om ursäkt för att han ändrar i annonsen hela tiden.

Regnet öser ner utanför fönstret och det är fuktigt och det rinner vatten vid mina fötter för att vår luftkonditioneringsapparat pajat ihop.

Room service och Martin Timell.

Min kompis har köpt en svindyr lägenhet och ägnar nu sina kvällar och helger att piffa och köpa möbler och bara vara en prinsessa i sitt eget hem. Och jag är avundsjuk. Jag vill också ha det sådär precis rätt. Så som jag tänkt mig. Som mitt "riktiga" hem ska vara när jag blir stor och kan köpa allt jag vill ha. Peka på vackra ting och säga "jag tar den, och den och den! Kan ni packa in det så fixar min betjänt Rutger resten. Tata..."

Men så är ännu inte fallet och jag vill inte satsa alla ägg jag har i korgen på att det någonsin kommer att bli så. Så jag köpte två burkar vit färg och ett mega-tungt skyddspapper och kånkade det uppför hantverkargatan till mitt hem. Och nu har jag målat taket i en belysning från endast en 25 watts lampa och det ser ändå randigt ut, och färgen räcker nog inte till ännu ett lager. Jag har nackspärr eftersom jag har en takhöjd på tre meter och når bara upp om jag står på tå och har armarna rakt upp så rollern på skaftet kan nudda taket. Hmmm... Imorgon tänkte jag måla ett lager till och på lördag går jag loss på väggarna. Vitt, vitt, vitt.

Big, big, big.

Har jag berättat att jag ska åka till Amerikat? Att jag ska följa utvandrarnas resa över atlanten och skrika "jag tyar inte mer Karl-Oskar" i örat på mina medresenärer. Vi är fyra blonda tjejer som ska över. Jag ska bleka mitt hår lite till för att smälta in i mängden. Vi kommer att rocka hårt i det stora äpplet och spegla oss i de guldfärgade stjärnorna i trottoarerna i Hollywood och springa längs stränderna i San Diego med våra nyopererade silikontuttar med gummibröstvårtor och minimala bikinis.

Och nu har min ekonomi också löst sig. Jag har fått ett generöst bidrag från skatteverket insatt på mitt konto. Nu kan jag betala flygbiljetten Amy la ut för mig och ha råd att gå upp fem kilo som alla andra när vi är där i två veckor. Äta gigantiska portioner tills fettet rinner ut ur näsan på mig. Haha... Amerikat, here I come!

En avhoppare.

Detta är en fortsättning på inlägg: En mentor.
Det finns en kurs på skrivarakademin i Stockholm som är perfekt för mig. Det är en kurs där man utgår från sitt eget skrivande, sitt eget projekt och hjärtebarn. Varje grupp består av 6-8 personer och man läser varandras texter, och samtidigt som man får feedback på sitt eget material så lär man sig att ge bra och konstruktiv kritik. Min lärare där frågade om jag ville sitta nakenmodell för honom för ett projekt han håller på med. Jag blev chockad och arg och det har nog suttit i tills nu. Mina hjärnceller har arbetat fribillt med att komma på en lösning, hur ska jag kunna fortsätta kursen, skriva från mitt hjärta utan att tänka på vad min lärare kanske eller kanske inte tänker? Och nu har jag fattat mitt beslut. Jag har hoppat av kursen. Jag skrev till dem igår och jag fick ett mail tillbaka att han tyckte att det var tråkigt och att jag alltid är välkommen tillbaka och att han hoppas att jag fortsätta att skriva. Det känns skönt. Jag är lättad. Och snart ska jag börja skriva igen.

Mitt namn är Anna.

Tänk dig vem som helst. Tjejen på andra sidan gatan i höga pumps och fladdrande klänning. Med håret virvlande runt axlarna och de stora solglasögonen nerglidna på nästippen. En mugg med macciato. Tänk hur solljuset får hennes fräkniga armar att glänsa som koppar, med mörkröda prickar på. Se hur hon rör sig smidigt med graciösa rörelser. Hör hur hennes kilklackar slår i de smutsfläckade trottoarstenarna. Klick, klick, klick, klick. Det är trollbindande och blicken fastnar lätt. Hennes parfym når dig flera meter bort där du stannat upp för att se på henne. Doften får omgivningen att susa runt i ett töcken. Bara kvinnan sticker ut i sin klarhet när hon lutar huvudet framåt en aning, tittar över de tjocka skalmarna. På dig. Hon ler och din blick försvinner genast ner i dina egna slitna gympapjuck och när du vågar titta upp igen är hon borta. Eller tänk dig tjejen på jobbet. Hon som inte säger så mycket som du aldrig kommer ihåg vad hon heter och aldrig brukar tilltala. Hennes hår brukar skifta i nyanser, illrött, rosa, grönt och gult. Naglarna är svarta och oftast nedbitna. Du tittar på henne i smyg ibland. Undrar varför hon klär sig som hon gör. Hon som egentligen är ganska söt, om du tänker bort den svarta outlinen runt ögonen och armbanden som täcker hela hennes underarmar och den anklagande blicken hon ger dig varje gång hon kommer på dig när du försjunkit i tankar och börjat stirra på henne. Jag är inte alls som dem. För jag är Anna. En helt vanlig Anna.

Old fashion.

Jag har varit hemma i drygt två månader nu. Och jag har hittintills fått ner fyra kartonger från vinden. Jag klarar mig så bra utan allt bröte som rumstrerar där uppe och har varken lust eller ork att organisera och sortera kartongerna. Jag fick ner en själv, det gjorde jag andra dagen i min lägenhet då jag tyckte att det var alldeles vedervärdigt att sova utan lakan och täcken i min säng. Speciellt eftersom grannen kan titta in i rummet som fungerar som vardags-sov-salong-bibliotek-och-arbetsrum, rakt på sängen, om han står på balkongen. Det var Calle som propsade på, två veckor senare när han var här på semester, att jag skulle ta ner några till och ställa upp min byrå på vinden osv. Det blev att jag tog ner tre kartonger, och där hade jag sparat gamla kläder. Kläder som jag haft i minst 7, 9 respektive 12 år, som jag älskat och som jag förmodligen aldrig kommer att ha hjärta att kasta. Jag tyckte att de var världens snyggaste när jag införskaffade dem och jag bar dem med stolthet och vickande höfter.

Den här dressen köpte jag 2001 i en Vero Moda-butik i Lund. Jag hade letat länge efter en dress och det var kärlek i första ögonkastet. Funkar skitbra att dansa limbo i.

Hehe.. detta är det äldsta plagget. Jag var nog inte mer än 17 år när jag och min dåvarande pojkvän rumlade runt fulla på Mallis och käkade hamburgare och körde mc utan hjälm i bara bikini och badshorts. Jag brände mig svårt men hittade denna dress längst bak i ett kyffe på turistgatan som plåster på såren. Den enda nackdelen är att tjejer alltid följer med varandra in på toaletten och jag var tvungen att ta av sig dressen för att kissa. "Det göööör inget!" sa mina tjejkompisar medan de vinglade på sina höga klackar och knuffade in mig på toaletten och följde själv efter. "Jaaaaag bryr mig inte!"

Denna nästan självlysande på klänning köpte jag i den tokiga italienska butiken som låg i triangel-köpcentret i Malmö för ett antal år sedan. Den har en lång slits som slutar just under stussen baktill, jag hade definitivt en mer vågad klädstil i yngre år. Tjejerna och jag som hängde på Slagthuset tävlade om att bli fullast och ha minsta möjliga tygstycken på våra kroppar.

Hur har du vågat visa dig i dem?, sa Calle om två av plaggen. Den blåa klänningen tyckte han var fin. Jag tror inte att jag kommer att använda plaggen mer, men det går bara inte att ens tänka tanken att de skulle förbrännas på tippen eller att någon på stan skulle ha mina ursnygga paltor på sig. De får stanna i garderoben och tas på varje gång jag sorterar mina kartonger!

Dagens ilandsproblem.

Jag gick ner några kilo i vikt när jag var i Asien i 6 mån, och nu kan jag inte ha kjol på mig och sätta mig ner i en soffa snabbt. Innan när mina lår var lite fläskigare så var det stängt mellan dem och ingen luft sipprade igenom. Man nu när de blivit en smula slankare så slussas en mängd luft där emellan medan min rumpa rusar mot de mjuka kuddarna i soffan. Och det låter som om jag släpper en brak-fis. Och det blir ju inte bättre när jag lamt försöker förklara mig "det var inte jag!"

Banklån.

Om jag inte är hemma i Sverige och banken skickar brev till mig att det är dags att lägga om mina lån. Och jag inte får brevet till min tillflyktsort i utlandet. Har de då fått min välsignelse att göra som de vill? Kan de förlänga mina lån och tvinga mig amortera en summa fast jag bestämt svarat nej på den frågan förut? Att betala av 1,2 miljoner känns lönlöst. Visst förstår jag att även jag kommer att bli trettio, fyrtio och femtio år, och då har det hunnit bli en ansenlig summa som betalts av. Å andra sidan så ber jag på mina bara knän att jag inte ska bo i min lilla etta på 35 kvm vid det laget.

Jag har 1000 kr kvar att leva på denna månaden och hrumm... jag är redan sååå trött på att spara och gneta och gno. Jag saknar mitt gamla liv med flärd och gratisfester och fylla och middagar på stan och pampiga drinkar med fjädrar och paraplyer. Suck... Nu måste jag jobba, jag gör korrigeringar i en mastodont kampanj för Nordea Norden. "Dyre lån andre steder. Hae
Joustoluottoa." Suck...

Stockholm i mitt hjärta.

Jag börjar trivas mer och mer i Stockholm. Människor som jag ringer ropar "HHHHEEEEEEEJJJ!" i telefonluren så att jag måste flytta den en decimeter från örat och fnissa lite över deras entusiasm. Efter varje skrik som vandrat i mina hörselgångar känner jag mig lite mer omhuldad av kärlek, och lite närmare den stad jag för 6 månader sen kallade hem.



Jag har till och med en önskan att sitta med i publiken till "Allsång på Skansen." Krocka arm med grannen bredvid och sjunga i den silvriga micken som de sticker under näsan på dem med störst leende och falskaste stämma. Jag skulle skrika "Anders, I löv you" och be honom skriva sitt namn på min hand så jag kunde titta på det när jag somna men skrubba bort de pinsamma bokstäverna innan jag träffade mina mindre folkkära vänner. Jag skulle blinka med ögonlockarna och be honom presentera mig för svt:s högsta chef Eva Hamilton.

Silkeslent skimrande hårsvall.

Då var det dags att klippa hårtussarna på hjässan igen. Sist jag klippte mig var i Japan och jag har velat behålla soveniren av de små söta japanerna som var så glada över att exotiska utlänningar som jag och Jenny besökte deras enkla fasciliteter. De följde oss alla fyra till dörren och stod utanför med stora grin i ansiktena och vinkade oss farväl.

Men till de slitna topparna. Alla killar jag känner gillar tjejer med långt svallande hår. Sånt hår som lockar sig runt axlarna och kittlar när man skakar på huvudet. Det gör även min pojkvän. Han var inte alls förtjust i de frisyrer jag föreslog för honom.


1. Först ut var Monchichi-frisyren. Kort, stubbigt, mjukt hår. Eventuellt tendens till polisonger och lite längre i nacken. Mörkbrun färg. Skönt att dra fingrarna igenom och extremt lättfixat på morgonen.


2. Vem älskar inte Amelie from Montmartre? Hennes korta lugg och raka linjer. Tror att det kanske inte skulle klä mig men hon är ju sååå söt i det. Jag vet inte förrän jag provar?!


3. Uma thurman i Pulp Fiction. You gotto love her i ett alldeles konstigt komplicerat destruktivt kärleksfullt sätt. Jag kanske inte har längden än och definitivt inte färgen men i dagens samhälle är ingenting omöjligt.


4. Ända sen hiten "nothing compares to you" har jag haft tvångstankar att raka av mig allt hår. Just för tillfället är det dock en dålig idé eftersom alla skulle se den irriterande finnen som har växt fram i min nacke. Men ändå, när den är borta kanske? Demi Moore gjorde det...


5. Visst hade det varit roligt att se ut så här? I alla fall i fem sekunder.

Så... Vad säger ni?

Vägtullarna i Stockholm.

Jag fick en vykort instucket i mitt brevinkast i förra veckan. En fin bild över en gata och en skylt det stod "betalstation" på. Nu blir det vägtullar och skatt så det rungar om det. Efter den 1 augusti så går det bra att lägga ännu fler slantar i statskistan. Och vad tycker lilla jag om det i skrivande stund. Tjohoooo! Det ska bli skönt att slippa alla bilar i innerstan, avgaserna och tutandet. Och så är det ju inne att tänka på miljön för tillfället. Jag kanske till och med vågar susa ner för gatorna i rusningstrafik utan hjälm på min silverskinande hoj med blixtar på. Preserve the nature!

Men jag ska väl inte säga för mycket. Jag kanske känner annorlunda när jag är småbarnsmamma i förorten för att statskärnan blivit för dyr att sätta mina fotriktiga eccoskor på. När mannen i mitt liv lämnat mig för en yngre upplaga med uppnosiga bröstvårtor och långa rosa naglar. Då ska jag svära över min gamla volvo som fortfarande rullar, bensinen som höjts till 20 kronor litern för att bevara planeten till mina små odågor som röker och klämmer gula finnar och skriker ord som jag inte förstår. Då ska jag förbanna mig själv för att jag skrev detta inlägget, för att jag sorterar mina sopor och åker tåg trots illamåendet för att bevara den prunkande grönskan i världen.

Facebook...

... may ruin your life. Det är helt klart beroendeframkallande och fast min pojkvän hävdar att det kan komma något bra utav det, att man kan få kontakt med gamla kompisar, så är jag skeptisk. Vilken tidskonsument! Jag och Calle anmälde oss imorse och fast han skulle åka ifrån mig till Skåneland idag så sket vi i att pussas och ligga och mysa i sängen som vi brukar, utan tävlade istället om att få flest kompisar på Facebook. Adrenalinet pumpade och luften ljöd av glada utrop och förbluffande miner över gemensamma bekanta. Men han vann! Med hästlängder till och med. Arghhh! Jävla skit, piss och mög. Don't do it.

Men är du en sån som inte kan hålla dig. En sån som måste prova själv fast allt talar emot det och du vet att det kommer att göra dig olycklig? Glöm då inte att söka upp mig. I'll definitely be there.

Hej.

Har ni saknat mig? Det har varit ett kort uppehåll mellan mig och min blogg. Jag har inte känt mig förälskad i den på ett bra tag och det har kommit så mycket annat emellan att jag har inte har haft ork och energi eller vilja för den delen att uppdatera, förnya, förnöja. Vad tjänar det till att ständigt skriva inlägg, jaga kommentarer och bloda ner internet med problem och bagateller?

Men jag vet att jag kommer att fortsätta. Det har blivit som en drog för mig. Och jag tänjer hela tiden på gränsen av hur personlig jag får bli, speciellt nu sen jag kom hem från Korea, när jag inte har ett "ämne" att hålla mig till. Det blir så lätt personligt. Alla vet hur regler och social disco-dans går till här i Sverige. I alla fall de som kan svenska och läser min blogg.



Har ni smakat sillarna de serverade på sillens dag nere i Mölle förresten? Jag hoppas att ni inte gjort det, för era smaklökar mår nog bättre då. Vi fick rösta på en liten lapp om vilken vi gillade bäst, de borde ha formulerat det annorlunda. "Vilken behövde ni inte svälja ner med några rejält beska droppar?"

Här är några av de så att säga delikatesserna. Sill med...
... fläsk, sirap och rågbrödssmulor.
... kanel, äpple och vanilj.
... fänkål, kaffebönor och mörk öl.

Den med kaffe gick fan inte att äta!

Det var bättre förr.

Idag har vi färdats ner för memory lane och förfärats över att vi blivit sådana som vi aldrig trodde vi skulle bli. Sådana som inte vet vad dagens hits heter, bara vem som gjorde originalet.
Kommer ni ihåg "Do the Bartman"?

Mythbusters á la Svedala.

Om du har missat det alldeles förträffliga tv-programmet "Mythbusters" så är det bara att skaffa digitalbox och Discovery och logga in torsdagar klockan åtta om du bor i Korea, i Sverige har jag ingen aning om när programmet sänds. Det handlar i alla fall om att ta kål på eller bekräfta myter. Det kan vara saker som visats i filmer eller berättats från mun till mun utan att någon faktiskt vet om det hänt på riktigt. De har testat om man kan måla ett rum med dynamit, om byxor kan självantända, om det är möjligt att öppna en bildörr under vatten, kan man bli elektrifierad om man kissar på en strömförande järnvägsskena, kan man dö av fallande pistolkulor och så fortsätter det i all oändlighet. Killarna är galna och gillar att i slutet på programmet spränga saker i en stor fet explosion.

I alla fall, så ska jag alldeles strax komma till min poäng, så testade de i ett avsnitt om man kan lura ett infrarött inbrottslarm med ganska enkla medel. Pål, Carls bror, bestämde sig för att testa fenomenet efter ett 91 års kalas på Svanshalls krog som ligger mellan Arild och Jonstorp, inte allt för långt från Mölle. Mormor som var födelsegrisen och vackert uppklädd var nöjd och glad med den platta tv:n hon fick i present men mindre nöjd med dagens skådespelare som hon sa "kunde se ut hur som helst." Det var annat när hon var ung och Errol Flynn var på vita duken. Men till saken, efter några öl på Björns (Calles andra bror) övervåning gjordes utförliga tester.

Mölle by the sea.

I mölles sköna grönska kan man vila sitt trötta huvud och somna i en ihopfällbar solstol medan man lyssnar på en ljudbok om andra världskrigets och tysklands grymma stryptag om världen. Man kan gå längs kusten och lyssna på korna och vattnet som envist slår mot stranden och de svarta stenarna.




Man kan fylla lungorna med frisk luft och cykla på en cykel med för hög sadel och låta sin pojkvän peka ut klockgrodorna i gräset och forten som nästan är gömda i marken.



Det är fridfullt att ha semester och det hade varit ännu skönare om jag inte hade behövt se ut såhär efter en halvtimme i gassande solen utan solskydd!!



Ajaj, vad det svala lakanet rev mot mina brända skenben i natt. Vad vattnet i duschen sved i morse och hur trött jag är i kroppen och hur den skiftar mellan att skälva av frossa eller brinna av hetta. Nä, lyd mitt råd ungar, skydda er!

Ingen avsändare.

I fredags när jag packat alla mina väskor för en semester i Skåneland och rusade ut ur lägenheten för att hinna med tåget såg jag ett brev på hallmattan i ögonvrån. Min adress var masinskriven på en påklistrad lapp och jag stoppade det mellan mina läppar och fortsatte kånka ut mina väskor ur lägenheten och låsa dörren och swisha ner för trapporna. Eftersom jag är extremt fattig med betoning på extremt så drog jag min enorma röda väska efter mig upp och ner för gatorna medan jag svettades i den starka solen och förbannade mig själv för att jag valt att åka tåg just när solen stod som högst på himmelen.

Medan solen brände min mittbena som värst tog jag brevet som fortfarande vippade mellan mina läppar och sprättade upp det och drog fram de tre utrivna sidorna med text om författare som bloggar och en längre artikel om den finska författaren Mikko Rimminen. På ena sidan var ordet "ödmjukhet" skrivet med prydliga bokstäver och två inklistrade citat från en annan tidning, vilket jag förstod av skillnaden mellan papprena. Det fanns ingen avsändare, bara att det var postat den 15 juli i Årstad.





Hmmm... min första tanke var att det var samma anonyma person som kommenterat flitigt på mitt inlägg om kritiken jag fick från min lärare. Men jag vet inte. Har faktiskt inte en aning om vem som har lagt ner energi på att skicka mig dessa sidor, eller vad han/hon vill säga mig?

En mentor.

I fredags kväll när jag kom hem rund under fötterna efter ett antal glas med öl och vin och cider i kistan så fick jag ett mail från min mentor som nyligen gett mig feedback på min mycket personliga och självutlämnande bok. Jag hade tidigare på dagen skrivit till honom för att jag inte kom ihåg vilken summa pengar han ville ha för kritiken. Jag blinkade några gånger för att få bokstäverna på skärmen att sluta leka tafatt och sen läste jag sakta, flera gånger för att förstå vad han egentligen menade.

Jag kände mig äcklad, kränkt, ledsen. Jag kanske är en känslig människa av naturen och tar många saker för personliga. Men han är trots allt min lärare och jag kunde inte låta bli att bli upprörd och arg över positionen han nu hade satt mig i. Hur skulle jag kunna skriva från hjärtat och sen låta honom läsa mina texter efter ett sådant mail, och hur kunde han skriva ett sådant mail efter att ha läst mina texter. Han hade gått över en gräns som jag inte tyckte att han fick bryta.

I mailet frågade han om vi istället för pengar kunde göra ett "arbetsbyte." Han strök de 2000 kr som han brukade ta mot att jag satt modell för honom, naken. Så att han skulle kunna göra en "krokitext" av mig. Han ritade alltså inte av mina konturer utan "skrev" dem i ord istället. Vidare så skrev han att han hade all respekt och förståelse om jag inte ville göra det, och i så fall så skulle vi glömma att han ens frågat.

Jag har svårt att glömma det. Han skickade med två andra texter som han skrivit så att jag skulle förstå vad han menade. De beskrev kvinnokroppen med fascination och jag kände en sexuell laddning i scenen som jag absolut inte ville vara en del av. Jag var arg och ledsen över att han förstört det förtroende som jag haft för honom hittills. Och jag kramade kudden så hårt jag kunde innan jag föll i in i mitt alkoholtöcken under mormors svala påslakan som jag ärvt när hon dog.

Fredagen den 13.

Idag är det som sagt fredagen den 13. Min pojkvän sitter i skrivande stund i ett flygplan 10.000 meter upp i luften på väg mot Kastrup. Jag vill inte ens tänka på vad som kan hända. Själv avbokade jag mitt flyg för några år sen från Stockholm till Malmö när jag insåg att jag skulle vara i luften fredagen den 13. Jag tog ledigt en dag från jobbet och åkte på torsdagen istället.

Så varför är vi så rädda för just fredagen den 13? Enligt wikidepia finns det flera olika teorier. Talet 13 har betraktats som ett magiskt tal inom folktro och magi. Antika trolldomsböcker visar att talet ofta användes i förbindelse med formler och förbannelser som riktade sig mot underjordiska makter.

Fredagen ansågs i det gamla bondesamhället vara en slags helg- och vilodag, en dag som var olämplig att börja med ett arbete på och det man gjorde fick inte vara bullersamt. Däremot ansågs det vara en bra dag för hår- och nagelklippning. Även fotsvampsbehandling var lämpligt daggöra.

En teori grundar sig på att Jesus hade 12 lärjungar, och när Jesus blev förrådd var Judas den trettonde vid matbordet. Det kan även ha varit så att det baseras på att det fanns 13 personer totalt och att Jesus korsfästes på långfredagen. Det var också så att Jesus dog på en fredag. Den här kopplingen är av ganska sent datum och av okänt ursprung

En annan teori grundar sig på att ett betydande antal ordensmedlemmar från Tempelherreorden blev fängslade av Filip IV av Frankrike fredagen den 13 oktober 1307 på order av påven Clemens V. Många av dessa torterades och avrättades dessutom.

Och så finns det den i den nordiska mytologin där det berättas hur svekets och ondskans gud Loke kom som den 13:e gästen till ett gästabud i Valhall - och sedan konspirerade så att Balder dog.

Att talet 13 är speciellt har människor ansett länge, det troliga är att talet, som så mycket annat av äldre datum, har införlivats med kristendomen - precis som den kristna julhögtiden.

Sååå hiphop, nu vet ni det :)... Alltså inget att oroa sig för. Det är kristet hokus pokus. Jag tänker gå under alla stegar och inte kasta salt över axeln eller spotta tre gånger om jag ser en svart katt. Jag kommer definitivt lägga nycklarna på bordet och inte säga "ta i trä" och knacka i bordet om jag är glad att något inte inträffat mig. Jag tänker dock inte krossa min fina spegel jag har i sovrummet med fejkad antik guldram. Den är så fin! Och jag behöver ju inte heller be er hålla tummarna för mig. Vi ses med all sannolikhet imorgon. Tjingeling!

Next door to Massemannen!

Jag har precis kommit innanför dörren efter ett besök hos en av mina bästa vänner, Mats, som åker till USA imorgon. Jag gick dit för att ärva hans fantastiska snittblommor med svulstiga blad och rödprickiga tentakler, men kom på vägen på att även jag snart skulle lämna innerstaden för skärgårdens iskalla vatten och gröna uddar och efter det vidare till det asfalterade Malmö. Så mitt val blev följande; överta blommorna och njut av dem i två dagar men själv tvingas prega ner deras stolta kroppar i soporna, eller inte njuta av dem i två dagar och istället låta Mats kväva dem i en plastkasse från Daglivs. Valet var lätt, jag lät Mats gå över till den mörka sidan och frossa i synderna.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Imorse hade jag ångest. Jag satt på sängen med målade ögonfransar och jackan på och kollade på mina puma-skor inköpta i Japan. Sen grät jag. Jag vet inte varför, kände mig mest vilsen, bortkommen, ensam. Och precis när jag skulle ställa frågorna; Vad ska det bli av mig? När ska jag hitta hem? När ska jag hitta ett yrke som jag verkligen brinner för?, då förklarade Mats för mig:



"Men du. Du har gjort något som det verkligen inte är många som skulle våga. Innan levde du singel och jobbade och hade ditt liv här i Stockholm. Sen stack du till andra sidan jorden i sex månader och dessutom var du sambo med Calle där, och det vet jag att du tyckte var läskigt innan du åkte. Där utnyttjade du tiden och klarade av alla koreaner och sambolivet. Sen kommer du tillbaka till ditt gamla liv. Dessutom utan kille eftersom han är kvar i Korea. Det är väl inte konstigt att du har lite semesterångest. Du får låta det ta den tid det behöver och inte stressa upp dig för att allt inte är som du har tänkt dig med en gång. Du är en jätteduktig formgivare och du skriver bra. Ja, du är fantastisk. Allt blir bra!"

Han är så smart den där Massemannen och jag är så otroligt glad att han är min vän. Jag skulle inte byta ut honom för någonting... eller kanske för en kvart i svt-soffan förstås. Men absolut inget annat!

Sov gott.

Den här reklamen är klockren! Det är precis så det är för min del. Jag älskar min familj och ser alltid fram emot att träffa dem. Men efter fem minuter hemma hos syrran, hennes man och tre barn, i ett hem med vilda rop och barnfötter springande uppför väggarna så är jag slutkörd, huvudet tungt och benen slappa. Det är då en sval fluffad säng hägrar, en sån med chokladbitar på huvudkudden.

Var är tummen?

Jag har antagligen alldeles för mycket tid, för lite att göra eller så är jag världens mest underbara människa som försöker hjälpa alla mina vänner som drabbats av babyboomen. Här är mitt bidrag. Jag är säker på att det löser alle era problem. Häng datorn i taket när du vill att ungen ska sova eller sätt den framför honom/henne om du vill utbilda dem i vilka lemmar som sticker ut från deras klumpar till händer.

Trendspotting!

Jag kanske borde bli modedesigner istället? Slängde snabbt ihop två plagg med illustrationer jag gjort innan. Tänk att få springa på modevisningar och dricka bubbel som kittlar i näsan och peka på kändisar utan att de märker det. Ett liv i fläkt och flärd med absolut ingen what so ever konkurrens! Hehe... Nu ska jag bara ta reda på hur man trycker mönster på tyg och hur man använder en symaskin och hur man marknadsför sig med ett bankkonto som är kört i botten, och kanske läsa en tidning eller två om mode och designers. Piece of cake! Live the dream!




Jag googlade "mode" och "blogg" och kan man tänka sig, jag fick bara 126 miljoner träffar. Men shit, nu börjar jag nästan gråta. Jag fick 141 miljoner på "korea" och "blogg." Hur originell har jag suttit och varit i 6 månader!! Det blir mode från och med nu!

Regn

I fredags var det lite avslut inför sommaren och vi grillade på taket och blickade ut över hustaken och den gråa himlen. Jag satt tungt i stolen och tittade på folk, försökte ibland inflika något smart men någon annan hann alltid före. Och när chefen på Ogilvy One frågade mig hur det var så svamlade jag något obegripligt om hur jobbigt det var att alla talade svenska och hur jag inte längre passade in i Sverige/Stockholm/Ogilvy. Jag tror inte att någon förstod vad jag ville säga, allra minst jag, och efter att min mun slutat slunga ut geggamoja på folk så gick jag hem. Såg en taskig kärlekskomedi som jag vet att jag uppskattat innan jag träffade Calle, innan jag enbart började se filmer med högre betyg än 7 på IMDB (the internet movie database). Jag somnade innan tio innan filmen var slut.

På lördagsmorgonen vaknade jag tidigt och kände mig frisk och glad och kastade mig på golvet för att göra armhävningar. Life is gooood! I två timmar innan jag fick mens och smärtorna körde runt i magen. Tacka gud för värktabletter. Annars hade jag aldrig orkat med min egen välkommen-hem-fest och Stureplan och hysteriskt dansande hiphop-fransoser.

Idag regnar det och jag har med mig äcklig dagen-efter-pizza med tonfisk och en oliv och en kapris, och jag har dåligt samvete för att jag varken ringt mamma eller syrran och frågat hur ösregnet påverkat dem i det översvämmade Skåne. På nyheterna låg avfarten från arlöv som ligger 200 meter från min gamla lägenhet under vatten.

En liten undulat.

Imorse när jag gick till jobbet flög det ner en liten gul fågel från himlen och satte sig utanför ingången till Centralstationen på Kungsbron. Den bara satt där med små svarta fläckar på vingarna och flög ibland hysteriskt fram och tillbaka när klampande fötter for förbi. Jag satte mig på huk och ville rädda den, samtidigt som jag var rädd för att skrämma den så den flög i blindo ut i gatan och krosades mot en bilgrill. Jag gjorde lite undulat-ljud som jag lärde mig när jag var liten och hade en grön undulat i mitt flickrum vid namn Sluggo. Den tittade på mig och backade i samma takt som jag flyttade mig framåt. Vi var fem meter ifrån varandra, den såg så liten ut mot de stora gråa trottoarplattorna och jag övervägde. Skulle jag chansa och försöka fånga den och riskera att uppröra den så mycket att dens lilla pickande hjärta stannade eller att den flög skräckslagen ut bland rusande bildäck. Den hade inte stor chans till överlevnad där den befann sig nu, men kunde jag leva med en undulat på samvetet?


Jag satte hörlurarna i öronen på min ipod och satte upp volymen på max och lät Infinite Mass explodera i mitt huvud. "Nine times out of ten ten ten, I regret my sin sin sin. But on that one one one, we just have fun fun fun." Jag gick.

Du får bestämma dig!

Jag hade stämt träff med min lärare för att få feedback på min bok. Mötet ägde rum i hans lägenhet på Karlavägen i Stockholm. Lägenheten var ganska liten och sliten med 50-tals inredning. Han bjöd mig på te utan mjölk eftersom han inte hade någon. Han berättade en anekdot om hans tidigare kvinnor som tvingat honom köpa mjölk och blivit upprörda då han kom hem med fel fetthalt. Själv drack han inte mjölk efter en uppväxt norrut på gräddig färskmjölk.

"Det är nu de flesta ger upp", sa han. "Du har säkert 2-3 år till att skriva på boken. Fylla på där det brister och skriva om boken en 3-4 gånger."
Han har sagt flera gånger förut att man måste skriva om en bok minst fyra gånger.
"Vad menar du egentligen med; skriva om?" frågade jag.
Jag hade tänkt att man går igenom manuset från A till Ö och rättar till lite här och där.
"Att du öppnar ett nytt blankt dokument och börjar skriva historien från början igen. Det måste man göra för att språket utvecklas medan man skriver och allt måste hänga ihop. Du börjar till exempel på flera olika trådar i din bok men följer sällan upp. En karaktär dyker upp och försvinner sedan och kommer sen tillbaka 60 sidor senare."
Jag tittade ner i mina papper. Hade svårt att veta vad jag skulle säga. Jag trodde helt klart att jag skulle få skriva om efter feedbacken, men 2-3 år!!! Jag hade svårt att hålla humöret uppe och det blev långa tryckande pauser mellan hans utläggningar om bristerna mellan mina bokstäver.
"Det är nu du måste bestämma dig" fortsatte han. "Det är många som inte tycker att det är värt tiden man måste lägga ner på en bok."
"Mmmm."
"Jag tycker att du skriver bra scener och att du har bra närvaro och ett bra språk, manuset har helt klart potential. Men du behöver jobba mycket mer med det."

Jag vill inte vara med längre. Jag orkar inte med boken, den är tråkig! Det händer samma saker varje gång jag går igenom den och jag är helt klart less! Jag grät lite när jag traskade mot Helenas nya 3,5 miljoners lägenhet. Koncentrerade mig på att inte förvrida ansiktet för mycket utan bara släppa fram lite vackra tårar som gnistrade i solljuset. Det blir nog ingen bok, eller jag vet inte. Jag är så trött bara.

You can do in!

Jag håller på med ett projekt och igår plåtade jag lite inspirationsbilder. Det kommer att bli sååå bra, tror jag. Det är verkligen en utmaning för mig. Men jag resonerar som så att om jag inte tackar "ja" till saker jag tror att jag inte klarar av, så kommer jag ju aldrig veta...

Öhhhhhh...

Ehh.. jag kan inte tänka längre. Det gör ont i huvudet. Det är så mycket folk överallt och jag förstår allt de säger och måste lyssna och ta in och prata och dessutom jobba. Snabbt. Rosévin i kvällssolen passar bra på sommarn och smakar friskt och lyser fint i glasen. Jag har ont i skallen idag. Det är för mycket intryck. För mycket språk. Hur gör man, när man förstår och inte kan stänga öronen eller lyssna på de koreanska ljuden som låter roligt när de dansar efter varandra. Jag vill krypa in under en filt. Lyssna på mina egna andetag. En stund. En vila.

Skaune fouer eveur!

Alla drömmer väl om att vara den snygga coola bruden i musikvideon på favoritartisten. Så gör även jag fast han är död och begraven för längesen!

Jubbe?

Jag har en bättre plats på jobbet nu, ingen kan gå bakom min rygg och peka på brister i mitt arbete. Alla har än så länge varit vänliga förutom en, men jag tror att det är sån han är. Det sägs att det är bättre stämning här, men jag vet inte. Det var inte alls som jag trodde att det skulle vara att komma tillbaka till Stockholm. Jag hade förväntat mig att jag skulle njuta av att blicka mot solen och stadshusets siluett när jag gick till jobbet imorse och visst sken solen, men jag glömde att vända på huvudet. Jag kom hem trött till en tom lägenhet igår kväll och en säng utan sänglakan. Jag orkade inte gå upp på vinden och hämta mina gamla utan kröp in under överkastet och kände mig liten och ensam och inte stark och självständig som jag hade förväntat mig.

Idag fick jag höra att jag hade gjort en 70%-ig splash och att det var nog bäst att jag ringde till de som gjort splashen förra året och bad att få använda den detta året också. Folk stod ett tag i rad för att få krama mig, och jag blev så nervös att jag började stamma. Jag fick kommentarer om min vikt och jag tackade stilla Tibet och urinvägsinfektionen som orsakat mitt viktras.

Nu känns det som jag är full, som jag har druckit för mycket soju och slagit huvudet i väggen några gånger så fåglarna springer rundor runt skallen min. Och ikväll måste jag fortsätta att jobba med mina egna grejer. Undra hur den där gråa geggiga massan innanför pannbenet mår imorgon!!

Jag jobbar på SJ, för en femma om dan.

Jag hatar tåg. Jag mår alltid illa. Jag har ett dåligt minne som lyckas förtränga inköp av piller som hjälper och får mig att sova gott med dregel på hakan och öppen mun. Min kille kommer att flytta till Malmö om två veckor, jag kommer fortfarande att bo i Stockholm. Jag hatar tåg. Jag hatar fortfarande tåg. Jag läste i "kupé" att det fanns ett slags armband på apoteket som hade en kula som tryckte på en speciell akupunktur-punkt på handleden och botade åksjuka. En sån vill jag ha. Inte imorgon eller nästa gång jag åker tåg. NU. Jag vill ha den nu. Jag orkar inte titta på filmen jag lånade av mamma och lasse. Jag orkar inte chatta eller skriva mail fast jag sitter på första klass och har det gratis till mitt förfogande. Jag var ute och drack alkohol igår. Till klockan fem på natten och det står mig upp i halsen fast det var sötsliskigt gott, med drinkar och fötterna gillade gunget av åttitalsmusiken. Urk. Jag vill bara hem. Kan ingen beema mig hem?

Byssan lull koka kitteln full.

Ja, ända sen jag var liten och kastade upp singelsten i luften för att räkna hur många jag kunde fånga på baksidan av mina händer och på så vis utvisa hur många barn jag skulle få när jag blev stor, har jag velat skaffa barn. Kanske inte tio eller tolv som stenarna jag fångade, men i alla fall två.


Nu passar jag mina tre syskonbarn tillsammans med min mamma. Syrran fyller 34 år och bor på hotell med mannen och får massage och bastu och varma bad. Och jag, ja, jag vet inte om jag vill ha några barn längre. Visst är de söta var och en för sig, men tillsammans när de omfamnar mig alla tre och skriker efter uppmärksamhet i mina öron. Då vill jag inte vara med längre. Jag somnade framför Harry Potter som jag såg för femte gången sen jag kom hem för en vecka sen, med femtioelva klämmor i håret och rosa armband runt armar och ben. Golvet var kletigt av pyttipanna och yoghurt och knappt synligt av alla utspridda kläder och leksaker. Hur orkar föräldrar egentligen? Jobba åtta timmar om dagen, laga mat, tvätta, städa, leka med sina barn, gå på föräldrarmöte, umgås med grannar och ändå lyckas ha ett eget liv i, om de har tur, fem minuter om dagen? Jag kommer nog att skjuta drömmen om barn på framtiden i några år till.

Eller tror ni att det blir annorlunda med egna barn? Känner man att man orkar då? Kommer styrkan, uthålligheten, pedagogiken i samma stund som barnet ploppar ut ur mamman? Det känns som om man måste vara vuxen för att få barn, och jag känner mig som ett barn själv. Tycker om att bara rå om mig själv och har handlat över mina inkomster i över ett halvår nu. Bara den här tröjan, byxan, glasögonen, kjolen, örhängena, konstiga plastskorna eller dagboken. Suck. Nu är jag definitivt pank! Och önskar att jag ägde ett par alldeles egna guldbyxor.

Mirabelles bok.

Som de flesta som följt min korea-blogg vet så har jag skrivit en bok om några av mina uppväxtår. Den har ingen fast titel än utan går under namnet "Mirabelle Loofts bok" och just nu ligger den i händerna på min lärare som jag haft på skrivarakademin. Den kommer att få sin dom torsdagen den 5 juli klockan 18.00 på obestämd plats.

Många gånger har jag fått förklarat för mig att om jag vill uppnå någonting måste jag visualisera mina mål, tänka på dem om och om igen. En av anledningarna till att jag skrev min bok var för att jag vill sitta i svt-soffan och göra reklam för den. Så här drömmer jag om att det ska vara.



Tyvärr tog minnet slut i min kamera så ni fick inte veta mångfalden av alla hus jag skulle köpa och flygbiljetter som skulle införskaffas och pojkvän som skulle skämmas bort med stora guldtackor runt halsen och i öronen. För att inte tala om tidernas fest som skulle utspela sig med alla influgna vänner!! Just keep om dreaming!